Micael hade med sig några snidade träbitar från jobbet idag. De vägde en hel del, så vi stod länge och bollade idéer om var och hur vi skulle sätta dem. Jag tänkte först att de kunde ligga längs rabatten, men där kom mönstret inte riktigt till sin rätt.
Lill-polarn hade förstås egna planer – han tyckte att de skulle stå vid hans lilla kökssoffa. Men de är så pass höga och tunga att de egentligen hör hemma utomhus. Vi provade vid gavlarna, men ju mer jag tittade desto mer gillade jag dem vid dörren.
Lill-polarn höll inte alls med. Han tyckte det såg bedrövligt ut och föreslog i stället att han skulle ta med dem till Afrika som gåva till Malvawoluskerna! (Var han nu fått det ifrån…)
Micael, med ett snett leende, räckte över en av träbitarna till Lill-polarn och bad honom hålla den upprätt medan vi tittade hur det såg ut. Han protesterade direkt.
– Sss! Den väger ju som flugskit, du måste vara superklen!
– Men tryck inte, Lill-polarn!
