I dag har jag haft ett riktigt slitgöra här hemma – jag har kämpat med att klippa ner gårdsskräppan (Rumex longifolius) som tagit över stora delar av hagen. Det känns som att den spridit sig över halva ytan, och när man står där mitt i det hela undrar man nästan hur det kunde gå så långt.

Att gräva upp allt hade förstås varit det bästa, men med den mängden som finns nu är det helt enkelt inte möjligt. Rötterna sitter djupt och starkt, och det skulle ta orimligt mycket tid och kraft. I stället fick det bli en mer realistisk lösning – att klippa ner plantorna innan de hinner gå i frö.

Det är verkligen inget roligt jobb. Ensidigt, tungt och lite frustrerande när man vet att det inte är en snabb lösning. Men samtidigt känns det viktigt att göra något, att åtminstone stoppa spridningen för stunden.

Planen framåt är att hålla efter ordentligt. Så fort nya plantor tittar upp ska de bort direkt. Förhoppningen är att man med uthållighet till slut kan försvaga beståndet så pass att det minskar år för år.

Vi har kommit riktigt långt med rensningen nu och det känns verkligen underbart. Det är en sådan där lättnad i kroppen när man ser hur allt öppnar upp sig och får luft igen.

Det jag däremot inte är lika förtjust i är att kommunen varit och rensat utanför hagen, där den trafikerade vägen går. De har även glesat längs vår stenmur. Det gör att vi ser trafiken mycket mer nu när allt är öppet, och den känslan är inte riktigt lika rogivande.

Samtidigt finns det fördelar. Solen når ner på ett helt annat sätt nu, och marken torkar upp fint. Det där sura, fuktiga försvinner och det känns friskare i hela området.

Och så får man väl tänka positivt – skulle vi få in älgar igen så lär vi ju upptäcka dem betydligt snabbare nu.