... dina symboler här ...

Halloweenmys

På eftermiddagen åkte jag ner till Rosa och hade halloween mys. Vi fixade till våra pumpor och rostade kärnorna. Innan på dagen hade vi varit vid gravarna och gjort i ordning dem, det var tänkt att vi skulle besöka sekondhand affären också, men vi hade glömt att det var röd dag i dag. Vi var inte ensamma om detta och folk såg så himla besvikna ut när de promenerade iväg. Det var gott att se att våra krukor på gravarna hade klarat sig bra, här hemma har ju de flesta växterna blivit frysskadade.

Rosa har anordnat en tävling om att lyckas driva upp en Avocado planta! Varken jag eller Rosa har lyckats med detta? fast vi har försökt flera gånger. men titta på bilden! Visst! Strålar hon min nöt? tror inte jag vågar plantera denna! Det kanske ploppar upp en Alien! Den som förlorar skall fixa något mysigt! Jag säger bara att detta verkar vara något skumt? vad är det för konstig ring runt min nöt?

Vi avslutade den mysiga kvällen med att skicka upp japanska papperslyktor för våra nära och kära. En grej som vi absolut vill göra som tradition ( om vädret tillåter ) Det var otrolikt pampigt att se dessa lyktor sväva upp och så sakteliga försvinna bland molnen. Man får tid att varva ner och tänka efter en bra stund medan man tittar på lyktorna.

Halloween

Usch vilka äckliga spindlar

Det är Halloween, och Lill-polarn frågade direkt om jag hade några hemska masker och rinnande blod han kunde låna. Han hade nämligen slagit vad med Rosas Patric om att han skulle lyckas skrämma slag på gårdens tuffaste – Tobias!

Patric hade lovat att karva pumpor med Lill-polarn hela kvällen om han lyckades, så insatsen var hög. Jag letade fram en riktigt otäck Scream-mask… och blev faktiskt själv lite nervös när jag såg den. Men Lill-polarn såg mest nöjd ut, så han drog iväg i full fart.

En stund senare kom han lufsande tillbaka, masken släpandes efter sig. Tobias hade inte ens öppnat dörren! Lill-polarn såg helt uppgiven ut och var på väg att lägga sig på soffan när han fick syn på alla spindlarna i hörnet.

– Wow, vad äckligt! tänkte han. Det kommer Tobias att bli jätte­rädd för!

Han samlade ihop spindlarna, fixade till sitt skräckscenario och rusade upp till Tobias igen. När han kom tillbaka såg han helt bedrövad ut. Inte ens nu hade Tobias blivit rädd, och Lill-polarn muttrade något om att aldrig mer slå vad om pumpor.

Men så, efter en stund, knackade det på dörren. Utanför stod Tobias – med stora ögon.
– Fy tusan, det är en massa läskiga spindlar på min farstukvist! Jag såg dem nu när jag kom hem från jobbet!

– Blev du rädd? frågade Lill-polarn och spärrade upp ögonen av förväntan.
Tobias nickade.

Lill-polarn kastade sig upp och utropade lyckligt:
– JAAA! Jag ska karva pumpor med Patric ikväll!

Har en bror :)

Har fått brev från Tyskland igen och jag har problem med att tyda dem och översätta. Så jag åkte direkt ned till Rosa som faxade över brevet till sin kompis. Det roliga är att jag har en storebror som heter Michael ( samma som sonen ) och även gubben och den äldste sonen har Micael i sina namn. *Tufft*

Det var ett ganska kort brev och min biologiska mamma har tappat kontakten med Michael då han flyttade till Amerika för 6 år sedan. Nu kan jag antingen ta kontakt med frälsningsarmén igen eller söka lite på nätet. Rosa och jag hittade 3 på facebook med rätt namn, så till dem har jag mejlat, få se om det blir napp annars får det bli  frälsningsarmén.

Hon skulle höra av sig igen och då skicka kort, han som hjälper mig att översätta tror hon behöver tid att smälta informationen, medan jag har himlars bråttom och vill veta allt. Kan ju också vara att hon blev lite ställd att vi mins en bror? hon har ju inte haft någon som helst information att ge min äldre bror om han har undrat var vi blev av, fy tusan vilken knepig situation. Nej nu måste jag fodra mina pälsade troll och glädjas åt att jag faktiskt har en bror till. Det känns bara så underbart och viktigt för mig.

Mitt i prick?

ängel

 

När jag kom hem idag hann jag knappt innanför dörren innan jag stack bort till Rosa. Jag kikade bara in med näsan för att se att allt var i sin ordning, sen skyndade jag hem igen. Lill-polarn hade nämligen antytt att han höll på med en överraskning – en maskeraddräkt som, enligt honom själv, skulle vara “på pricken honom”.

Jag gissade på att han skulle sy sig en tigerdräkt eller något maffigt djur. Jag hade dessutom köpt hem nya tyger med alla möjliga djurmönster, så jag såg framför mig något riktigt vilt.

Men när jag kom hem möttes jag av en mycket bekymrad Lill-polare. Han förstod inte alls varför Esmeralda hade brustit ut i skratt och tyckt att han borde ha mer grått i vingarna – och absolut ingen gloria!? Han tyckte ju att han hade kommit på den perfekta dräkten!

Han tittade frågande på mig medan han försökte hålla glorian på plats. Och jag måste erkänna, jag blev faktiskt lite ställd. En ängel, javisst – men jag har då aldrig hört talas om en hysteriskt bullätande sådan?

Esmeralda, som sett hur ledsen han blivit, kom snart ner och gav honom en varm kram.
– Jaha! Lill-polarn, du är en harpängel – en sådan som spelar underbar musik och som alla vill höra!
– Ja exakt! svarade Lill-polarn och sken upp, innan han tog fram sin lilla harpa och började spela.

Esmeralda har bestämt sig.

Titta så vackert!

Lill-polarn och Esmeralda satt på det omkullblåsta trädet och tittade på hur löven sakta dalade mot marken. Solen letade sig fram mellan trädtopparna och värmde dem försiktigt med sina strålar. Då och då hördes lite fnitter – och så satte Lill-polarn igång.

– En dag blir den här gården vår! Och markerna sträcker sig från det trädet med det bruna lövet, ända bort till det där trädet med alla gula löv – och Pepper i toppen!
– Oj! Kan Pepper verkligen komma ner därifrån?
– Klart! Jag har ju lärt honom allt!

Esmeralda tittade länge på Lill-polarn men sa inget. I tankarna slog hon fast att det där måste ha varit en turbo-lektion, med tanke på hur mycket Lill-polarn själv fortfarande behövde lära sig. Ändå började hon känna att det kanske inte var en så dum idé att följa med honom till Afrika. Han var ju trots allt en riktig charmknutte – och det kunde ju dyka upp någon annan som försökte sno honom när hon inte såg upp!

Plötsligt kom Bellman och Beethoven rusande ner för slänten. De tvärstannade, något förvånade över att se Lill-polarn och Esmeralda sittandes på grenen. Beethovens spänne på täcket hade gått upp, och Lill-polarn skyndade genast fram för att försöka fästa det igen. Han lyckades väl inte helt, men fick åtminstone till en knut så Beethoven inte skulle fastna nånstans.

Och kanske var det just där – mitt bland löven, solen och djuren – som Esmeralda bestämde sig.
Det kunde helt enkelt inte finnas någon snällare och mer omtänksam vandrande pinne än Lill-polarn. Så varför tveka?