Har dekorerat den ena spetsskålen. Den stora skålen får torka till i morgon. Vill ha den betydligt stelare så den klarar frukt som rullar runt. Det finns så mycket virkade dukar att köpa billigt på loppis och en rolig grej att sitta och pyssla med. Det går lite fram och tillbaka om jag har virkade dukar framme, men en virkad skål hade varit tufft att ha framme. Jag tänkte ha en enkel vit och en som jag gör lite juldekoration på.
Vilket uselt väder det är i dag! Det regnar, blåser och blev mörkt alldeles för fort. Man får nästan tända ljusen redan till eftermiddagskaffet.
Micael, som kom hem först, hittade Wumba Wu bärandes på min lilla test‑skål jag gjorde i går av spets och trälim. Han tyckte den var helt perfekt och tänkte ta med den till Afrika för att ha fikon i! Micael lyckades som tur var övertala honom att det nog var bättre att han gjorde en egen istället.
Jag hann knappt få av mig skorna innan Lill‑polarn kom rusande med en pensel, full av iver och limstänk som flög åt alla håll.
– Skynda dig, kolla vad jag har gjort i julklapp!
På vardagsrumsbordet stod han och skapade en jättestor fruktskål, stolt som en tupp över hur fin den skulle bli när den torkat. Han och Wumba Wu hade tydligen valt duk i timmar – bland alla mina nystrukna, förstås. Jag kunde riktigt känna hur huvudvärken smög sig på medan jag försökte föreställa mig hur det nu såg ut i linneskåpet.
Men till min förvåning såg det faktiskt riktigt fint ut! Dukarna låg där, med spetsband och allt – visserligen i en salig röra, men ändå charmigt ordnat på sitt sätt.
Jag gick ner för att berömma dem, precis lagom till att Lill‑polarn satte sista penseldraget.
– Vad duktiga ni har varit! Och det var ju glädjande att du gör en fruktskål, det är ju väldigt nyttigt, sa jag.
– Njaa… man kan ju ha bullar i den också, om man skulle få några i julklapp, svarade Lill‑polarn med ett illmarigt leende.
Och så var det slut på min dukfrid för den här gången – men huset doftade av lim, skratt och lite julstämning ändå.
Äntligen är jag klar med strykningen av dukarna och det blev flera påsar som gubben åkte ner och la i Myrornas. Det känns också bra att veta att jag inte hade förlagt mitt strykjärn, utan Tobias hade varit här och lånat det. Men jag är riktigt glad för mitt nya och funderar på att köpa likadana till sönerna. Det gick verkligen fort när ångan kom ut underifrån, och så lät den som ett litet ånglok. Tobias spanade in strykjärnet men han tyckte färgen var gräslök, så det är nog ingen risk att det får fötter.
Nu är öppna spisen helt torr så det är bara till att plocka fram gran girlangen och svampslingan. Skall ta och stryka jul gardinerna i morgon så det är gjort. Har hittat så många gamla jul recept som jag gärna vill prova på att göra i år och stressen över att de är så mörkt och blött ute har dämpats med att det närmar sig advent och alla ljusstakar kommer fram, det blir så vackert i alla fönster hos grannarna och det är mysigt att smyga runt med Shakira och kolla de olika dekorationerna folk sätter upp i trädgårdarna.
Lill‑polarn och Wumba Wu var med gubben i dag när han skulle lägga in mattan i köket. Som muta hade han lovat bullar och knäckebröd om de bara höll sig lugna i hallen medan han limmade.
Det löftet höll i ungefär två minuter.
För ganska snart smög Lill‑polarn in i köket och frågade nyfiket vad det var för klet gubben höll på att breda ut. Det slutade förstås med att han själv fastnade mitt i det hela, och gubben fick skära loss honom och skicka in honom på fotbad.
Medan gubben funderade på hur han skulle få arbetsro nog att limma färdigt, fick Wumba Wu syn på hyacinterna på bordet. Med ett glatt tjut klättrade han upp – och det var nog tur att han grep tag i blomman, annars hade han gjort en praktvurpa!
Wumba Wu stod där och nästan darrade av lycka över den ljuvliga doften och vägrade lämna köket. Lill‑polarn däremot tyckte det var orättvist att en av hyacinterna var så liten. Gubben förklarade klokt att det nog var för att ingen hade sjungit för den – blommor tycker ju om musik, sa han.
När jag kom hem möttes jag av en ny matta i kokhuset – och två hesa små figurer med utslagna öron som satt och ylade julsånger för fullt bland hyacinterna.
Micael hade lovat Lill‑polarn och Wumba Wu lite choklad ur Aladdin‑asken om de hjälpte honom att dammsuga i kokhuset. Mattan skulle läggas, så det gällde verkligen att få bort varenda dammkorn. De två små assistenterna var helt sprickfärdiga av stolthet över att Micael hade anlitat just dem för ett så viktigt jobb.
– Jag sa ju det, Wumba Wu! När det gäller proffsjobb, då kommer de alltid till mig, deklarerade Lill‑polarn självsäkert.
– Kolla Lill‑polarn! Jag har fått en alldeles egen dammsugare! svarade Wumba Wu och svingade slangen med stor entusiasm.
Det gick ganska bra i början – i alla fall tills de stannade till vid elkontakterna på väggen.
– Undrar hur Micael tänkte här? Det är ju i min höjd, kan det vara något till oss? sa Lill‑polarn fundersamt.
– Vi kanske ska bo här, Lill‑polarn! Medan Micael sticker till Afrika! svarade Wumba Wu ivrigt.
Tankarna började snurra, och plötsligt tyckte de båda att det vore betydligt klokare om Micael hjälpte dem istället.
– Kom nu, så går vi och säger till honom!
Och så försvann de, nöjda med sin insats och fast beslutna att reda ut de där “märkliga dosorna” och bostadsplanerna på stört.
