... dina symboler här ...

Har hunnit med en hel del.

Jag har fått gjort mängder idag. Rosa hjälpte mig att göra klart alla boxarna, så nu behöver jag bara dekorera dem som är kvar. Fått strukit alla jul dukar och tagit bort de som var för fällda eller trasiga. Satt spetsband runt duk buntarna så det ser lite trevligare ut i hörnskåpet och tömt det som inte skall vara där. Jag har betydligt fler dukar än jag tror och har blivit ganska förtjust i de lite mer grovvirkade dukarna. Jag har förlagt mitt strykjärn så gubben kom med ett nytt. Så mycket bättre de har blivit, på den nya kunde jag även välja att det kom ut ånga underifrån, så strykningen gick riktigt fort.

Jag skall försöka ta sommar dukarna i morgon så allt de blir klart. Sen målade jag öppna spisen med rätt färg så den verkligen skiner vit, fast nu ser man ännu tydligare hur skitna tapeterna är och hur väggarna går som vågor. Vi får sätta upp nya gipsskivor ovanpå. tar vi i tapeterna ramlar väll ännu mer bruk ner, nu ligger det som bågar bakom tapeten. Skall bli så gott när vi börjar renovera vardagsrummet. Men nu skall jag äta lite och studsa i säng.

Når du?

Når du?

Härligt! Jag har varit nere hos Rosa och gjort fler paket till adventskalendern. När jag kom hem satt Lill-polarn och Wumba Wu och ritade, men de sneglade nyfiket på mig. Jag såg förväntan i deras ögon – men när jag skakade på huvudet och sa att det inte var dags ännu, muttrade de bara lite och fortsatte rita.

Jag lovade i alla fall Wumba Wu att fixa några extra paket som han kunde öppna på hemresan till Afrika, så det inte skulle bli så trist under resan. Det gjorde honom genast glad igen.

Jag hängde upp de nya paketen på gran-girlangen och gick sedan ut till kokhuset där snickaren höll på att börja med Micaels kök. Men man känner på sig när något är i görningen – den där typen av “kli i kroppen” man får efter att ha uppfostrat två tonårssöner. Jag anade att något var på gång.

När jag rusade in hörde jag det genast:
– Når du?
– Nej! Sträck på dig!

Där stod Lill-polarn på tå och försökte nå upp till paketen medan Wumba Wu höll i honom i benen. Jag hann precis se Lill-polarn tappa balansen – och båda två landade rakt på Shakira! Hon gav dem en brysk blick, reste sig och gick med bestämda steg ut till köket.

Wumba Wu låg kvar och ojade sig medan Lill-polarn redan såg ut att planera nästa försök. Jag skakade bara på huvudet. “Om du nu håller dig lugn,” sa jag, “så kan jag köpa en flaska Sträckolin till dig någon dag.”

– Hurra! Ja! Köp två flaskor! ropade Lill-polarn och såg plötsligt pigg ut igen.

Men visst är gardinen till vänster fulsnygg?

Sitter här och väntar på att Rosa skall vakna, vill inte rusa ner och väcka henne på en söndag och allt. Hon skall hjälpa mig göra boxar till adventskalendern, det är lite roligare om man är flera och kan tjata under tiden. Har passat på att gå igenom mina skåp med dukar och gamla gardiner. Det är väldigt mycket som skall skänkas och en del skall fållas. Har väldigt mycket spetsgardiner i alla möjliga konstiga färger som skall väck. Men mamma hade ett par köksgardiner i olika rosa mönster som är så fulsnygga att de funderar jag på att behålla.

När jag gick igenom gardinerna så kom jag att tänka på hur duktig mamma har varit på att byta i fönstren vid varje högtid och då i hela huset! Mina gardiner sitter uppe bra länge, dels för att det ena fönstret är så stort att det är bökigt att hitta gardiner till. Alternativet är att sy själv och det har liksom inte blivit av. Nu skulle jag behöva sy mig ett par jul gardiner. Skönt att gå igenom skåpen och kunna samla allt i ett skåp. Tänkte passa på att skänka även de dukar som jag aldrig har använt, de tar bara en massa plats och så kan det finnas andra som kanske vill använda dem.

Tipp, tapp, tippe, tippe, tipp tapp

tip

 

Jag har äntligen börjat med adventskalendern som jag fick av Rosa till Lill-polarn. Han har gått och letat efter lådan med sakerna i flera veckor nu och tjatat konstant om att, eftersom Rosa köpt det till honom, så borde det väl vara han som bestämmer när han får öppna paketen.

Jag försökte förklara hur en adventskalender fungerar.
– Det funkar inte så, Lill-polarn. Då kan man ju bestämma att det är julafton varje dag!
– Jaaaa!
– Glöm det, Lill-polarn.

Jag hade precis fått ihop ungefär hälften av paketen när jag hörde ett misstänkt tisslande ljud från datarummet. Jag kastade ett snabbt öga över bordet – och visst, det fattades ett par paket!

När jag rusade in fick jag precis se Lill-polarn och Wumba Wu tassa iväg med varsitt paket under armen. Borta vid Lill-polarns soffa låg dessutom ytterligare några stycken, strategiskt “säkrade”.

– Jag ska ju inte vara här den tjugoandra, sa Lill-polarn raskt. Jag ville bara se vad det var i paketet då!
– Skulle bara hjälpa dig att lägga dem på ett bra ställe, fyllde Wumba Wu i med sitt mest oskyldiga leende.

Visst, så kan man ju också se det…

Jag tror det är bäst jag hänger upp gran-girlangen redan nu och fäster alla paketen direkt – dit borde de väl ändå inte nå. Fast med de där två vet man ju aldrig. Jag får nog börja fundera på ett litet larm till adventskalendern i år

Arvo!

Arvo!

Vilket underbart väder det har varit idag! Solen lyste från klarblå himmel, och Lill-polarn och Wumba Wu passade förstås på att vara ute hela dagen.

När jag kom hem stod de och klappade något vid muren – och när jag kom närmare såg jag vem: Arvo! Wumba Wu tyckte det var det sötaste han någonsin sett, ja näst efter Shakira förstås.

Lill-polarn hade rusat in och hämtat en bulle, som han insisterade på att Arvo skulle få. “Han måste ju vara jättehungrig,” sa han. “Vem vet hur länge han varit ensam där ute!”

Jag hann bara öppna munnen för att fråga var de hittat honom, när Micael kom gåendes från jobbet. Han stannade tvärt.
– Hur kom ni in till mig? Och hur i hela världen lyckades ni hitta Ninas julklapp? Jag hade ju gömt allt på övervåningen!

Wumba Wu såg alldeles förskräckt ut.
– Ööh… är Arvo Ninas?

Han satte sig som en liten disktrasa på muren, helt förkrossad. Lill-polarn försökte förklara.
– Men han är ju min! Han kom liksom fram till mig!

Micael suckade och log snett.
– Okej då, men då får du hjälpa mig att köpa en ny till Nina.

Det tog drygt en sekund innan Wumba Wu sken upp som en sol och började planera “den stora promenaden”. Lill-polarn tog glatt med sig Shakira – för, som han sa, han klarade ju av lite mer “vilda hundar”, sådana som far fram åt alla håll och kanter.

De var så söta där de lunkade iväg mot brevlådan, Arvo i täten och Shakira tassandes bredvid. Det är inte många som kan charma både grannar och hundar på samma dag – men de två lyckas alltid!