Pust, vilken dag! Jag blev riktigt sen från jobbet i dag, men när jag äntligen kom hem hade Micael redan kommit hem från skolan – och kaffet var klart. Underbart! Jag tog min kopp och gick upp till vedboden för att se hur det gick för Lill-polarn och hans pilar. Men där var det tomt. Tobias, som just var på väg till jobbet, hade inte heller sett till honom på ett bra tag.

En liten oroskänsla började krypa på mig. Jag rusade ner till Micael och sa att vi måste börja leta, men hann knappt lägga ifrån mig kaffekoppen innan telefonen ringde. Det var Rosa.
Javisst ja… kärring-onsdag!

Jag skulle precis be henne ringa senare när hon med lätt irriterad röst frågade:
– Saknar du möjligtvis något? En vandrande pinne? En liten marodör?

Jag tänkte för en sekund låtsas som ingenting… men insåg snabbt att det nog var lönlöst.

Det visade sig att Lill-polarn hade gått ner till Rosa för att inspektera hur hans reserv-squash mådde. Han hade tydligt märkt att hon “inte vattnat den ordentligt”, men samtidigt sett att poolen var full med vatten. Helt oacceptabelt, enligt honom.

Så – i sann Lill-polarn-anda – tog han saken i egna händer. “Får inte squashen vatten, ska inte poolen ha det heller!” hade han tydligen sagt och börjat tömma poolen. När han sedan fick syn på Rosas gurkor tyckte han att de kunde duga som kompensation för hans torra squash.

Ja… jag är lite osäker på om det blir kärring-onsdag hos Rosa i kväll. Det kan nog dröja innan den squashen, eller gurkorna, är förlåtna.

Efter jobbet åkte gubben och jag direkt till Röda Korset. Jag letar fortfarande efter ett bord till hallen där uppe, och dessutom behövde jag ett par nya byxor. Gubben hittade en jättefin taklampa till Micael och en stor, pampig lampa med jaktmotiv som vi tänkte kunde passa i vardagsrummet. Vi båda tyckte den var riktigt fin – men var lite osäkra på exakt var den skulle få hänga.

När vi kom hem och packade upp lamporna blev det full fart. Micael och Lill-polarn blev helt betagna i den stora lampan med jaktmotivet, och båda var fullständigt övertygade om att den var deras. Det var nog första gången jag såg dem lika envisa – ingen av dem tänkte ge sig.

– Du ska ju till Afrika, ut i bushen! Där finns ju ingen el, så vad ska du med en lampa till? sa Micael triumferande.
– Jaha, och ditt hus är ju inte färdigt! Vad ska du med en lampa till då?! kontrade Lill-polarn snabbt.

Jag insåg att det här kunde pågå resten av kvällen och smet ut i köket – ibland får man helt enkelt låta dem lösa det själva.

Till slut hörde jag förhandlingarna ta en ny vändning:
– Lill-polarn, du kan få min lilla lyckonalle om jag får lampan, erbjöd Micael.
– Neeeja… men om jag får den andra nallen också! svarade Lill-polarn eftertänksamt.

Han tyckte det var bäst att gardera sig med extra nallar ifall det skulle bli läskigt i Afrika. Micaels två nallar var tydligen precis lagom att packa i resväskan.

När jag kom hem från jobbet i dag var det nästan kusligt tyst i huset. Jag satte mig med en kopp kaffe och njöt en stund av lugnet, men måste erkänna att det kändes lite tomt. Så fort det inte hörs något från Lill-polarn saknar man faktiskt hans eviga energi och påhitt. Jag hade dessutom köpt med mig bullar på vägen hem och tänkte att vi kunde ha en liten mysstund tillsammans.

Jag gick runt på tomten för att se var han tagit vägen och hittade honom till slut i vedboden – fullt upptagen. Gubben stod i ena änden och klöv ved för vintern medan Lill-polarn stod i den andra och hyvlade bräder som en liten fabriksarbetare.

Han var så koncentrerad att han inte ens märkte när jag kom in med kaffet och bullarna.
– Kolla, Lill-polarn! Bullar! ropade jag glatt.

– Hinner inte! Måste bli klar med mina pilar, det är ju bara 122 dagar kvar till resan! svarade han allvarligt, utan att titta upp.

Jag trodde knappt mina öron. Lill-polarn… som tackar nej till bullar? Det måste vara något riktigt speciellt på gång! Men efter några minuter gick det ändå inte att motstå doften av kaffe och nybakade bullar. Han slog sig ner, åt tre bullar i rasande fart – och gick sedan direkt tillbaka till sitt hyvlande.

Med den arbetsinsatsen lär jag faktiskt ha en ovanligt lugn period framför mig. För att hyvla pilar för hand… ja, det kommer nog ta sin lilla tid.

I morse kom Tobias ner sur som ättika och tyckte att nu får vi allt ta i tu med Lill-polarn. Jag kände bara ”suck, kunde man få sovmorgon en enda gång”??  Tobias hade tittat ut genom sitt fönster och fått se sin tomt full av hål. Lill-polarn höll på som bäst med att borra upp ett nytt hål.

När Tobias gick ut till Lill-polarn och bad honom sluta, så tittade Lill-polarn bara lite dimmigt på honom och menade på att ”när han blir rik” så kunde han köpa en ny tomt till Tobias.

– Vadå när du blir rik?
– Så fort jag har hittat oljan såklart!

Men Lill-polarn vi har ingen olja på tomten, detta är Kållered inte Dallas. Var i all sin dar har du fått det ifrån att vi skulle ha olja?

– Det är ju en jättefläck nere vid garaget! Har borrat massvis av hål där men någon har hunnit före med att sno oljan.
– Men jösses den fläcken är ju efter att de blåste rent oljefiltret på hästlastbilen!

Jag gick ut för att titta, så många hål kan ju inte Lill-polarn ha hunnit göra, eller?  Shit!……  Så idag blir det till att täppa igen en massa hål  : (  Jag som hade tänkt mysa.  Får ta och ringa runt efter folk som kan hjälpa till, fast risken är väl att man får luren i örat när man säger att Lill-polarn har…. En del kompisar har börjat tappa tålamodet med Lill-polarn, fattar inte riktigt varför?