... dina symboler här ...

Bondens dag och Borrås skåra

Efter att vi varit i Afrikahuset åkte vi till Åkrabergs Trädgård där det var Bondens dag, vi borde ha tagit detta först eftersom de stängde tidigast. Kanske lika bra det! De skulle vara massa minigrisar med och det hade funnits risk att en hade hamnat hemma hos oss. Vi saknar våran gris, men jag känner att de djuren vi har tar redan så mycket tid att det är dumt att samla på sig.  Vi har varit inne på att skaffa änder och då myskankor, men nu blev jag förtjust i en mycket mindre sort. Helvita pratglada och väldigt lätta att ha. De simmade runt i dammen och verkade helgoa.

Vi var på väg att skaffa höns, men hörde att det gärna drar till sig råttor och på  kompisens hönor frös kammarna av en svinkall vinter. Det gäller ju att ha ordnat ordenligt för dem innan man skaffar. Men vist hade det varit roligt och där vi nu har gjort verkstad har en gång i tiden varit hönshus. Vi har de gamla rederna kvar i den delen vi inte röjt ur ännu. Hittade denna sida som var riktigt bra om hur hönsen bör ha. Känner att jag bör läsa på mera innan vi ev skaffar.  Gubben blev stormförtjust i ministrutsarna, så nästa år skall vi vara ute i god tid så vi kan ställa en massa frågor.

Innan man kör av till Åkraberg kör man förbi Värö. Vi har stannat till och tittat på Kvarnen som står vid korsningen, men nu fick jag se en skylt där det stod Borrås skåra!! Måste ju bara kollas upp. Fast först fastnade vi vid Värös söta kyrka och när jag skulle kolla om kyrkan var öppen, så hörde jag en tjej sjunga så vackert att jag bara var tvungen att öppna. Japp! vi hade hamnat vid fel tillfälle igen och det skulle vara något i kyrkan precis när vi snokade runt. Vi åkte vidare och såg den här gamla byggnaden ( Hjortas ) på vägen till Borrås skåra.

Jag läste aldrig på skylten utan började gå upp för den branta stigen. Wow! Det kändes verkligen i vaderna och när vi fick se skåran, blev man bara så ställd. Jösses! Vilken upplevelse att gå där i mellan. ( Undra varför min gubbe alltid skall knasa sig!! )

” Borrås skåra – Här kan man gå rakt in i berget på den stig som löper genom klyftan. Om man vågar gå under det fastkilade stenblocket i klyftan, kan man ta sig vidare upp på berget och beundra den fina utsikten över Väröbygden. Blocket är enligt sägen upphängd i ett silkesband, som osynligt håller det uppe tills jordens sista människa  passerat, först då kommer bandet att brista. Halvvägs in i klyftan finns en offerplats i form av en skålformig fördjupning där man kan offra en slant.

Det påstås att Väröbygdens folk i forna tiden fick visa sitt mod genom att hoppa över klyftan. bland annat lär det ha förekommit som anställningsprov av drängar vilka tvingades hoppa över klyftan på ett inte allt för smalt ställe. En tradition sedan slutet av 1800-talet sägs vara att brudgummen efter vigseln måste ta sin brud i famnen och hoppa över.

Bergsklyftan är ca 10 meter djup, 100 meter lång och o.5-2,5 meter bred. Klyftan är troligen bildad genom en försvagning i berget redan för 100 miljoner år sedan. Uppe på toppen finns resterna av en fornborg, som utgjorde tillflyktsplats i ofredstider för bygdens folk undan härjningståg. ”

Afrikahuset

I dag var både gubben och jag riktigt sugna på en liten utflykt. Vi åkte till  Afrikahuset och denna gången var det öppet. Jösses! Vad folk där var! Paret som ägde huset måste ha änglars tålamod med allt folk springandes i deras hem. Huset var så otroligt vackert och jag blev lite full i skratt när jag såg katten liga utsträckt i fåtöljen och sova stenhårt. Allt låg så perfekt och möblerna med sina tyger i alla färger gav ett så kraftigt intryck att katten bara såg så go ut. Bor ni i närheten eller bara har vägarna förbi, så är detta nästan ett måste att besöka.

Jag blev stormförtjust i en jättestor giraff som var på pricken lik den i filmen Madagaskar. Den såg så härligt söt och lite förvirrad ut, som ” Vad gör jag här!”  Det var för mycket folk runt omkring så jag kunde inte ta några kort på den. Den lite minde giraffen blev såld medan vi gick runt på övervåningen. Folket som var där handlade ganska mycket och framför allt kläderna.

Vi avslutade våran rundtur i Afrikahuset med att ta en god fika i hyddan. Det behövdes efter alla intryck, färger och framför allt efter allt folk. Jag har funderat på att sätta upp tyg vid uteplatsen och idag blev vi båda eniga att det kunde vara en bra idé om det blåser eller man bara vill sitta och mysa en stund. Skall gå ut och mäta i morgon. Efter Afrikahuset åkte vi vidare till Åkrabergs trädgårdar där det var Bondens dag.

Ja!! Det var öppet idag.

Lill-poalrn snackar med släktingar

Det här var sista helgen som Afrikahuset höll öppet – sedan tar de paus fram till november. Förra gången vi var där blev Lill-polarn så besviken när det var stängt, så den här gången avslöjade vi inte vart vi skulle. Vi sa bara att han kunde få hjälpa oss att välja växter till den övre dammen.

Vilken glädje när han insåg vart vi var på väg! Han studsade nästan ur bilen och jag började genast ångra att vi inte hade tagit med en sele. Han for fram mellan besökarna, vilt gestikulerande och pratande på om att han minsann också kom från en stam – en trädstam, med grenar “i alla länder”.

Det var mycket folk där, och många såg smått förvånade ut när Lill-polarn for förbi. Jag hörde några viskningar:
“Shit, sysslar de med voodoo här?” eller “Var det där en… pygmé?”
Jag kunde bara le. Lill-polarn i sitt esse går liksom inte att hejda.

Till slut hittade han någon att prata med – sin påstått “avlägsna gren”, Malvawolusker – och där stod de och snattrade i bästa samförstånd medan gubben och jag smet iväg för en fika. Han hade verkligen sin höjdarstund i dag, och för en gångs skull behövde vi inte köpa dubbla Raggarmeal på vägen hem som tröst.

Det svåra var i stället att få med honom därifrån. Han blev till och med erbjuden att följa med till Afrika – “om exakt 124 dagar”, som han noggrant räknade ut själv. Jag anar att jag får börja förbereda pass och vaccinationskort redan nu…

Lill-polarn har svårt att slita sig

Grillar korv

Grillar korv

Usch vilket väder! Regnet har vräkt ner hela dagen, och Lill-polarn såg lite blek och småfrusen ut efter att ha sprungit ut i omgångar för att försöka få in Pepper från stallet. Pepper tycker att det är alldeles för spännande där ute för att gå in, särskilt när det blåser och prasslar överallt. Han klarar sig egentligen bra själv nu, men Lill-polarn vill helst ha honom inne om kvällen – “det känns tryggare så”, säger han.

När jag äntligen klev innanför dörren ropade Lill-polarn glatt från vardagsrummet:
– Jag har grillat lite korv till dig!

Jag kände hur stressen slog till som en blixt. Hjälp! Han hade väl inte tänt öppna spisen?! Jag rusade in, hjärtat i halsgropen – men såg ingen rök, ingen eld och ingen Lill-polare heller. Först när jag kom in i datarummet fick jag syn på honom.

Där satt han leende med en prickigkorv på en sticka, riktad mot… ja, den fejkade öppna spisen – en sådan med små ljus och plastlågor som fladdrar.
– Micael har hjälpt mig tända, men han kunde nog inte! sa Lill-polarn bekymrat.
– Himla dålig futt på brasan, korven verkar inte bli varm?

Oj! Den bara lossade!

Till dig!

I dag tänkte jag passa på att rensa lite i rabatten när jag kom hem. Lill-polarn ville förstås vara med och hjälpa till – vilket jag starkt misstänker mest berodde på att Esmeralda ville sitta ute och njuta av vädret.

Vi gick ner och började rensa när Esmeralda plötsligt utbrast med glädje att rosenbusken fått nya knoppar. De första hade rådjuren tagit, men nu hade busken återhämtat sig och fått dubbelt upp.

– Åhh! Så vackra! sa hon drömskt.

Lill-polarn, ivrig som vanligt, rensade sig snabbt bort mot rosenbusken och innan jag hann blinka stod han där med en kvist full av knoppar i handen.
– Oj! Den lossnade visst! utbrast han oskyldigt.

Visst gjorde den! Först var jag på väg att bli irriterad, men så tänkte jag att det kanske är bättre att rosen får glädja någon, än att stå där ensam mitt i ogräset. Vem vet hur länge deras lilla romans varar – hösten känns redan som att den smyger sig på, så det gäller att ta vara på allt som blommar.

När de satte sig tillsammans på gärdsgården med rosen i handen fick Lill-polarn plötsligt ett poetiskt infall. Han tittade Esmeralda djupt i ögonen och sa med mjuk röst:

“Den gick av för din skull,
För din röst var så kärleksfull.
Jag blev knäsvag och föll för dig,
Snabbt som jag föll så tog jag rosen för dig min vackra tjej.”