... dina symboler här ...

Upp och hoppa!

av
vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.

Kanske skulle laga båten!

av

Wow! Den här båten sjönk inte!

Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.

När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.

Pappas gamla radiostyrda båt!

Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.

Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.

I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.

Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.

Hyssnaleden

av

I morse kände jag mig så rastlös och satte mig och tittade i en bok om vandringsleder. Läste lite om Hyssnaleden och tänkte att den blir nog kanon att ta en sväng på. Jag parkerade vid Hyssnas gamla kyrka precis vid stenbron, älskar sådana broar. Där mötte jag en herre som förmodligen skulle kolla till Hembygdsmuseet? Han gav mig en broschyr om Hyssnaleden och poängterade också att där fans en karta med alla sevärdheter och att allt var ordentligt markerat. Himla gulligt av honom, han berättade att leden var 4 mil och pekade ut vilket håll jag skulle börja gå åt. Jag kände väl inte riktigt för 4 mil och berättade för honom vad jag ville se i fösta hand. Så det blev till att börja gå åt andra
hållet.

Jag gick upp på berget så jag kunde se över Surtans dalgång. Det jag gillade allra mest med den här leden var att den var extremt välskyltad och ordentligt markerad. Jag går ju ganska ofta vilse och har svårt att hålla koll på vilket håll jag kommer ifrån, så den här leden var rena drömmen för mig och jag kommer definitivt gå här fler gånger. Nu gick jag bara småbitar med vill absolut gå hela leden. Det var också något som herren tipsade om, att jag kan parkera vid olika ställen och på så sätt dela upp hela slingan. All information men bra vägbeskrivningar fans i broschyren som jag fick.

Enda minuset var att man måste gå igenom en kohage, men de låg och tryckte i andra ändan så det var lugnt. Både Shakira och jag njöt för fullt av promenaden och det såg så härligt ut när Shakira satte fart bland träden, det här var precis vad vi båda behövde. När vi kom fram till   kvarnen luktade det bullar och jag kände att jag började bli hungrig. Jag kommer att ta hit gubben någon dag så vi kan sätta oss och äta i lugn och ro, här var verkligen fint.

Ingen bra idé det här!

av

Ingen bra idé det här!

Jippie! Sista arbetsdagen – och sedan väntar hela fyra veckors semester! Det känns nästan overkligt. Lill-polarn ville absolut följa med idag för att ”hjälpa till”, så att jag skulle kunna komma hem lite extra tidigt.

Gubbarna i fabriken blir alltid lite rastlösa så här sista dagen, och brukar irra runt i kulvertarna långt innan det egentligen är dags att gå hem. Deras klockor verkar ha en tendens att gå lite fel just den här veckan, så jag får alltid skynda mig att städa klart omklädningsrummen innan de börjar droppa ner.

Det var alltså perfekt att ha med mig Lill-polarn – han kan ju rutinerna vid det här laget. Själv satt han som vanligt på locket till maskinen och höll sig i den runda knoppen medan jag körde runt. Han vet mycket väl att han inte får pilla på några knappar eller lyfta på nåt lock.

Men när jag gick iväg en snabbis för att hämta en ny m-tork såg jag redan på håll att något inte stod rätt till. Maskinen skummade – och Lill-polarn stod med stort guilty face lutad över den.

Han hade förstås inte kunnat hålla sig, öppnat locket för att titta, och nu stod han i ett så taskigt läge att han inte kunde röra sig utan att riskera att ramla rakt ner i smutsvattentanken.

– Skynda dig! Jag ramlar snart i! ropade han med panik i rösten.

Skynda dig in!

av
fönster

När jag kom hem idag var Lill-polarn på ett uruselt humör. Han tyckte fortfarande att Esmeralda varit orättvis igår, och nu hade det dessutom regnat precis hela dagen. Han ville så gärna gå ut och röra på sig, men varje gång han försökte kom en ny regnskur som gjorde att han svällde som en liten ballong.

Gubben och Tobias hade redan åkt till jobbet, så huset kändes tyst och tråkigt. Jag tyckte faktiskt lite synd om honom, så jag lät honom följa med ut till kokhuset. De nya fönstren skulle målas, och där inne behövde det dammsugas rent från spån efter allt snickeri.

Lill-polarn gick omkring och småsuckade medan jag höll på, tills han fick syn på Pepper som busade runt ute på gården. Plötsligt hördes ett brak – och där kom förstås dagens hittills värsta regnskur.

– Pepper! Pepper! Skynda dig in! ropade Lill-polarn och rusade bort till fönstret för att öppna så den lilla kunde smita in.

Sedan var humöret genast som bortblåst! De två gick på upptäcktsfärd i kokhuset, undersökte varje vrå och busade runt i högarna med byggmaterial. När jag till slut var klar med dammsugningen och kikade in i det andra rummet låg de där båda två – ihopkurade i en hög isolering, sovandes så sött medan regnet smattrade på taket.