... dina symboler här ...

Gamla Varberg

av

Åkraberg

Träd i blom

När vi åkte till Åkraberg kom jag på att jag glömt minneskortet till kameran i datorn. Blir så himla irriterad när det händer, av någon anledning så blockerar Norton mitt minneskort när jag använder kabeln för att ta ut mina bilder. Så jag har tagit ut kortet den sista tiden och då är det lätt hänt att glömma att sätta tillbaka det i kameran.

Gamla Varberg

Gamla Varberg

Hus vid gamla Varberg

Promenad

Så vi tog en tripp in till Varberg och passade på att äta och kolla in byggvaruhusen innan det blev Elgiganten och köpa ett nytt minneskort. Vi tog oss en härlig promenad uppe på en ut sikts topp så man kunde titta över gamla Varberg. Det är så himla mysigt när man åker iväg och man hittar lite nya ställen att titta på. Har vi tid så brukar vi åka in så fort vi ser en Naturreservat skylt.

Nej! är det stängt!

av
Stängt

Snickarna är här igen och lägger in mer grus och golv i kokhuset. Det börjar verkligen ta form nu! När de är klara är det vår tur att ta vid – bygga väggarna och lägga in det riktiga golvet. Jag längtar redan efter att få se hur allt blir när det står färdigt.

Vi skulle egentligen bara åka ner till Åkraberg för att hämta rosorna vi beställt och samtidigt kolla upp vad dammduk kostade. Men så nämnde en av snickarna Afrikahuset, och där förändrades planerna snabbt.

Lill-Polarn, som hade stått och lyssnat med stora öron, började genast hoppa upp och ner av iver. Han ville absolut följa med och besöka Afrikahuset. Tydligen hade han fått för sig att han kanske kunde träffa på en mycket avlägsen släktgren där – Malvawoluskerna – som enligt honom var ena riktiga tuffingar med gamla mögelsvampar växande på huvudet. Lite läskiga, men ändå spännande nog för att han skulle våga hälsa.

Men när vi kom fram möttes vi av en låst dörr – stängt! Lill-Polarn såg ut som en urblåst ballong av besvikelse, så för att muntra upp honom stannade vi vid en korvkiosk på vägen hem. Dagen fick ändå ett gott slut med dubbla Raggar meal – två korvar med mos, räksallad och en pucko.

a vid en korvkiosk och köpa dubbla Raggar meal (två korvar, mos, räksallad och en pucko )

 

Trodde jag var förberedd!

av

För ett tag sedan tog jag kontakt med Frälsningsarmén som letar upp släktingar om man är adopterad. Har letat förut men bara sprungit in i en vägg. Sekretessen är lite annorlunda i Tyskland. Jag har fått två brev från min biologiska pappa för över 20 år sedan men så blev det tyst och åren går.

Har fått brev från Frälsningsarmén med jämna mellanrum och så fick jag ett i dag som var mycket tunnare. Det stod att han dött för vad de tror runt 5 år sedan, som sagt sekretessen är lite annorlunda. Vill jag ha mer information så måste jag själv skriva till myndigheterna. Shit! trodde jag var beredd på det värsta, men det sved bra ändå. Där är nackdelen när man skjuter upp ting.

Är min biologiska mamma också död lär jag aldrig få reda på var min bror är. Det känns ruskigt frustrerande! Jag har ingen aning om vad han heter, hur gammal eller något. I bland kan jag känna att det var tur att mamma blev så senil och go på slutet, risken hade varit att jag blivit himla bitter annars. Vad fn gav dem rätt att sno min identitet egentligen, att aldrig svara på frågor eller ge mig bekräftelse.

Shit! vad jobbigt det känns just nu. Hur tusan kunde de säga att det åtminstone inte splittrade syskon när det var  precis de det gjorde. Fick reda på att jag hade en bror till, när min bror som kom med mig till Sverige hade dött. Det sved att aldrig kunna säga till min bror hur rätt han hade, han mindes en bror men väldigt vagt. Vi hade ju en del minnen från barnhemmet och andra vi varit hos.

Hur tusan kunde de få för sig att så fort vi kom på båten så upphörde det att vi skulle prata tyska och minnen, frågor ignorerades och tystades ner. Jag var ju inget spädbarn utan en fullt tänkande 5 åring.

Oj! Så det blev!

av

Oj! Så det blev!

Det har ösregnat hela dagen, och stundtals kommit riktiga skyfall. Lill-Polarn var less på vädret och ville absolut göra något roligt. Jag föreslog att han kunde leta upp ett gott bakrecept på nätet – det finns ju så många att välja mellan! Han kastade sig över surfplattan, och jag passade på att åka iväg och handla.

Fredagar brukar jag vara rätt trött, så mitt mål var att handla så snabbt som möjligt och sedan bara kunna varva ner på kvällen. När jag kom hem hade Micael redan hunnit innanför dörren, och han lovade att hålla ett öga på Lill-Polarn när de skulle baka i vedspisen. Den spisen fascinerar verkligen Lill-Polarn – den sprakar så mysigt – men efter två brännmärken vet han att den inte är att leka med ensam.

Snart hördes livliga röster från köket. De stod och funderade på om de skulle smaksätta kakan med citronmeliss – eller den andra kryddan som luktade så gott men som ingen riktigt mindes vad den hette. Jag hann inte ut innan de hade bestämt sig.

När jag väl kom in doftade det fantastiskt – men lite annorlunda. “Wow, vad gott det ser ut!” sa jag, och Micael skrattade. “Ja, men varför luktar den andra kakan lite indiskt?” undrade Lill-Polarn förvånat. Då gick det upp för mig – de hade valt fel burk. Citronmelissen hade blivit ersatt med curry!

Sandslott

av

Skall bli ett slott

Det har regnat hela dagen, och även om växterna säkert jublar över allt vatten, har sanden jag ska köra bort till dammen förvandlats till rena cementen. Tungt och kladdigt blev det — men vad gör man inte för att få ordning i trädgården?

Lill-Polarn hade haft en tuff dag. Esmeralda hade dragit sitt ketchup-skämt lite väl långt och han var ganska ledsen när jag kom hem. Han bad att få följa med mig ut och köra sand i stället för att spela spel med henne. Klokt val, tyckte jag.

Micael försökte trösta honom med att tjejer ibland kan vara riktigt knepiga när de är kära. Och att Esmeralda nog skulle ångra alla sina skämt när hon fick smaka Lill-Polarns ”goda ketchup” igen. Det fick honom att le lite grann, och snart var han på gott humör igen och började hjälpa mig med sand och stenar.

Efter ett par vändor blev det dock tyst, och Lill-Polarn syntes inte till. Hjärtat hoppade till – var hade han tagit vägen? Jag rusade mot stenhögen, rädd att han klättrat upp och råkat i knipa. Men så hörde jag några välbekanta toner ur Trollflöjten, och då visste jag att allt var lugnt. Där satt han, trallande och helt uppslukad i sitt nya projekt — ett sandslott! Körandet var tydligen glömt för stunden.