Jag skall erkänna – när jag kommer hem från jobbet är jag ofta ganska trött och lite smågrinig. Så när jag ser Lill‑polarn komma farandes nedför backen, vilt ropande “Bana väg, bana väg! Här kommer jag med Esmeralda!”, tänkte jag bara: jösses!

Den lille drömmer nog på rosa moln om han tror att jag ska flytta mig – jag som sitter i en RAV4! Det hade väl varit betydligt enklare för honom att svänga åt sidan än för mig att backa ner hela backen. Jag börjar misstänka att det snart är dags att plocka ner den lille Casanovan på jorden igen.

Som tur var svängde han in på vår slinga istället, där det inte finns några bilar. Där kunde de åka runt i lugn och ro, han och Esmeralda, och när han kom tillbaka hade han den där glansiga blicken som talar för sig själv.

Jag frågade honom hur han tänkte, egentligen, när han tyckte att jag skulle flytta mig istället för att han körde åt sidan. Lill‑polarn såg bara på mig och sa allvarligt:
“Tobias har berättat att tjejer är så in i nordens ombytliga! Vänder man bara ryggen till så har de redan ändrat sig!”

Det visade sig att han hade fått tjata i nästan en timme på Esmeralda för att hon skulle följa med ut, och han vågade inte riskera att hon skulle springa in igen. Jag kunde inte låta bli att skratta – Tobias hade visst stor påverkan på den lille!

Men när Lill‑polarn fortsatte och sa att Tobias “visste mycket om tjejer” eftersom han “haft massvis”, då började jag ändå höja på ögonbrynen. Massvis!? Tre tjejer är väl ändå knappast massvis…

Kanske dags att ta ett litet snack med Tobias – det verkar som om Lill‑polarn får sig alldeles för mycket livsråd i fel kategori.

När gubben kom hem igår kväll satt vi och småpratade om hur trist det var att man aldrig riktigt hinner njuta av snön innan den smälter bort igen. Jag slog vad med honom om att allt säkert skulle vara borta till morgonen.

Vi sitter där och småskrattar när vi plötsligt hör Lill‑polarn vid soffan som suckar och ojar sig.
“Snön får bara inte smälta just nu!” mumlade han förtvivlat.

Mitt i natten vaknade jag av att Shakira gick runt sängen och puffade på mig. Hon gav mig den där blicken som bara betyder en sak: “Nu har de hittat på något igen.” Så det var bara att gå upp och kolla.

När jag kom halvvägs nerför trappan såg jag dem – Lill‑polarn och Esmeralda – ute vid snölyktan. Där hade de en liten rendez‑vous mitt i vinternatten! Lill‑polarn hade haft svårt att släppa att Esmeralda inte velat åka kälke med honom tidigare, så nu hade han förberett sig noggrant.

En handduk låg utbredd så hon inte skulle blöta ner sin vackra klänning, och om hennes axlar vilade en cape han lånat av Fredric – en som egentligen tillhör någon av hans actionfigurer. “Så hon inte ska frysa,” förklarade han stolt.

När jag sa till dem att det var dags att gå in innan de blev sjuka, tittade Lill‑polarn upp mot mig med tindrande ögon och utbrast:
“Men det gäller ju att korpa natten! Eller var det karpen degen? Eller… diom något sånt! Man måste ju passa på – snön ska ju smälta bort enligt er!”

Och hur skulle jag kunna säga emot det?