Lill-polarn blev överlycklig över sin nya kökssoffa! Han tyckte det var lite fräckt att den hade samma färg som Micaels gamla, och hela morgonen gick åt till att flytta runt den – hit och dit – innan han äntligen bestämde sig för att den skulle stå i datarummet. Där kunde han sitta med sin bärbara dator och surfa runt sida vid sida med Esmeralda.

När jag senare frågade hur det hade gått uppe hos Tobias såg han på mig med ett så stolt uttryck.
”Äkta tuffingar gråter lite då och då!” sa han allvarligt. Det hade tydligen Tobias sagt till honom, och dessutom tyckt att de skulle sätta nya blommor till våren istället.

Det visade sig att Lill-polarn hade försökt tejpa fast Tobias blomma, men det hade inte gått som planerat. Till slut hade till och med ett blad ramlat av. Han hade ju bara velat ge Esmeralda en blomma och hade känt sig så dum över vad han råkat göra. När Tobias sedan passerade med en flugsmällare i handen, hade Lill-polarn trott att hans sista stund var kommen.

Men Tobias, som vanligt, tog det hela med ro. Han hade lovat att de tillsammans skulle plantera solrosor – så stora att Lill-polarn kunde sitta mitt i blomman!
Som grädde på moset fick han dessutom sitta på hedersplatsen “mitt i vinkeln” på Tobias hörnsoffa, medan de diskuterade livets stora gåtor.

Tydligen mest om kvinnor.
Fast Esmeralda var ju, enligt Lill-polarn, inte alls jobbig.
Men Tobias hade bara skrattat och sagt: “Vänta du bara, så får du själv se.”

När vi kom hem idag hade Lill-polarn så bråttom ut. Jag tyckte det var en bra idé att han fick springa av sig lite — han verkade rastlös, och det är ju alltid bättre att han rasar av sig ute än att hitta på hyss inne.

Han hade faktiskt varit ganska lugn på jobbet idag och hållit sig i närheten av mig. Jag kan tänka mig att han fortfarande var lite skärrad efter gårdagens incident med cykelfanatikern Alve.

När jag senare gick ut med soporna fick jag syn på Lill-polarn som stod på rampen vid kokhuset — och innan jag hann säga något gjorde han ett svanhopp! Han missade brunnslocket med ett par centimeter och landade som tur var i sanden, precis förbi stenarna.
När jag kom fram hörde jag ett svagt “ajajaj min rumpa…” och där satt han, helt chockad och besviken. Han hade varit så säker på att han skulle klara landningen.

Tydligen hade han lovat Esmeralda en riktig stuntshow, men nu vågade han inte försöka igen. Han såg så ledsen ut där i sanden att jag inte hade hjärta att säga något om hans tokigheter.
Jag sa i stället att Esmeralda säkert hellre ville ha blommor och göra något lite lugnare än att titta på halsbrytande hopp.

Det fick honom att lysa upp direkt!
“Jag har sett en jättefin blomma hos Tobias,” sa han, “en vit orkidé i en havsblå kruka med pärlor på. Den skulle Esmeralda älska!”

Sen blev han plötsligt väldigt tyst och såg fundersam ut.
“Wow! Hm… måste gå! Om jag lurar To—…”

Och sen var han borta. Jag vågar inte riktigt tänka på hur den planen slutar…