Nu har Micael åkt med Nina upp till Stockholm, så just nu är det bara Lill-polarn och jag hemma. Jag kände att jag måste ta tag i krypinet jag hållit på att städa i evigheter. Det blir aldrig riktigt rent där inne, så idag bestämde jag mig: nu ska allt ut! Jag får nog lägga upp lite saker på Tradera också – vi har dessutom några möbler som måste bort.

Lill-polarn såg genast sin chans och började plocka på sig “bra-att-ha-grejer”. Han försvann ut i hallen medan jag fortsatte att röja. Efter en stund hörde jag ett märkligt gnisslande ljud. När jag tittade ut fick jag hjärtat i halsgropen – där satt Lill-polarn och gungade för fullt!

Han hade tagit ett gammalt rep och en bräda från en trasig klätterstege jag hittat i krypinet, och byggt sig en egen gunga. Problemet var bara att han inte hade röjt bort allt det andra under. Hade han ramlat, hade han landat rakt på den gamla ullkardan som låg på golvet!

Lill-polarn däremot tyckte att hela städningen var kanon. “Tänk,” sa han, “nu får jag ju ett till rum – fullt med skatter!” Han såg så nöjd ut att jag nästan inte hade hjärta att säga emot.

Just nu känns det dock som att jag behöver en extra stark kopp kaffe. För varje gång jag tömmer ut något, verkar det som om sakerna på något magiskt sätt får fötter och smyger sig tillbaka in i krypinet igen. Och ibland… om jag står alldeles stilla… kan jag faktiskt höra det svagt där inifrån:

“Mitt, mitt, mitt… Oj! MITT!”

Efter att jag sett de datastyrda gubbarna hos Jane tänkte jag att det kunde vara en rolig grej att titta närmare på. Men nya sådana var lite väl dyra, så jag kollade på Tradera – och där fick jag tag på fyra stycken för 164 kronor. Perfekt! Jag tänkte genast att de skulle bli en bra present till Lill-polarn.

Även om han kan vara lite (okej, mycket!) jobbig ibland, så hjälper han alltid till så gott han kan och sprider oftast gott humör omkring sig. Jag har ju inte så mycket leksaker kvar nu när sönerna är tonåringar, så Lill-polarn har verkligen fått använda sin fantasi för att roa sig. Men nu, äntligen, hade jag något riktigt kul att överraska honom med.

Och vilken reaktion! Lill-polarn blev helt sjövild av glädje över sina kuber. Här kan ni höra hur han tyckte att de lät — och vilka idéer han fick direkt.

Han bestämde på en gång att vi måste skicka en chokladask till Jane som tack. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det egentligen var Janes dotter som hade köpt kuberna till sin pojkvän. Enligt Lill-polarn fanns det helt säkert en massa spännande saker hemma hos Jane!

“Stockholm ligger ju inte på andra sidan jordklotet,” sa han bestämt. “Och jag har ju redan en koffert att resa med!”

Så idag ville han absolut stanna hemma med sina nya kuber – och planera resan till Jane.

När jag kom hem från jobbet gick jag direkt ut för att börja bära in höet som gubben hämtat från Uddevalla igår. Jag sa till Lill-polarn att det nog var bäst att han höll sig inne så länge – jag ville ju inte att han skulle försvinna bland alla höbalar. Jag hade till och med plockat fram lite pyssel och fixat choklad åt honom, så han skulle kunna sitta och mysa i lugn och ro.

Men så fort jag sa det såg jag hur ledsen han blev. Och ni vet hur det är – det går ju inte att stå emot Lill-polarn när han ser sådär förkrossad ut. Så till slut gav jag med mig.

Han var övertygad om att han var superstark och att lite hö knappast kunde vara något problem. Han kisade upp mot loftet och sneglade på de stora balarna – och jag såg hur modet började dala igen. Så vi bestämde oss för en plan: jag skulle bära och slänga upp balarna, och Lill-polarn skulle putta dem på plats däruppe. Perfekt fördelning, tyckte jag.

Allt gick fint till en början – tills jag plötsligt hör:
“1–2–3 Tjohej! … 1–2–3 Tjohej!”

När jag tittade upp fick jag se Lill-polarn klättra ut på en balk, svinga sig ut som värsta cirkusartisten och landa mitt i höet! Balarna jag just hade slängt upp låg i en stor hög och var på väg att rasa ner igen.

Först kände jag hur frustrationen bubblade upp, men sen kunde jag inte låta bli att le. Lill-polarn hade ju faktiskt gjort sitt allra bästa, och balarna är rätt tunga även för mig. Så jag bestämde mig för att skicka upp mina starka söner i stället – och avsluta dagen med varm choklad och smörgåsar uppe på loftet.

I dag var det bara för Lill-polarn att börja sticka, han hade pluggat stickböcker och började få lite kläm på hur han skulle göra. Det hjälpte inte att han knorrade högljutt och försökte smita undan ett par gånger. Det var bara att säga till honom att jag skulle hämta Ullrika så fortsatte han att sticka. Fram på eftermiddagen började han se lite ömklig ut, men jag hade bestämt mig för att vara riktigt sträng idag och inte släppa honom en en enda gång med blicken.

När Lill-polarn satt och stickade som bäst kom Ullrika in och utbrister: men jösses! vad är detta som sitter här. Lill-polarn höll på att ramla ner från bänken i förskräckelse när han insåg att han måste förklara vad han gjort med tröja. Han som bara skulle vara snäll och ta bort en tråd, men så kom ju alla moppelorer och vippotroner och han måste ju svinga sig bort i något! så det var ju egentligen inte hans fel. Tröjan måste ju vara fel stickad från början eftersom den krympte med ljusets hastighet.

Lill-polarn sa till Ullrika att den aprikosa tråden var inget att ha, för när han svinga sig iden så ramlade han ner och slog upp ett jack i tån. Och hade det inte varit för honom så hade hon kanske gått mitt i stan och tröjan plötsligt bara försvunnit med tanke på hur dålig tråden var. Så egentligen så skulle hon ju tacka honom!? eller! visst hade han rätt!