På lunchen tog jag en promenad runt Kullagärdet i Sävedalen. Solen letade sig fram mellan husen, och luften var sådär krispig som bara höstdagar kan vara. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var något oväntat — stora stenblock, utspridda vid skogskanten.
På ett ställe lutade stenarna mot varandra som om de försökte bygga en egen liten grotta. Det såg nästan ut som om någon med ett jättehumör bara slängt dit dem i ett ögonblick av frustration. Eller kanske som om naturen själv lekt med tärningar av granit.
