Hmmm! Nästan varje gång jag och Monica bestämmer oss för en kortare ridtur så har den blivit lång? Lika så idag. Vi tog en helt annan väg genom väldigt snårig skog. Beethoven brukar hålla upp huvudet perfekt och vara väldig smidig på att välja väg. Men för ett år sedan hade jag två jätte duktiga medryttare men som hade en tendens att styra hästarna och konstant låta Beethoven gå först. Så den dagen de testade med Bellman först surnade Beethoven till så in i nordens och slog bakut! De blev då rädda och lät Beethoven gå först igen, det värsta man kan göra.
Monica och jag alternerar och diskuterar så fort något känns konstigt. Men idag testade vi med att ge foder först, kom att tänka på att jag fodrar ju klockan 4 på morgonen och att de måste vara vrål hungriga när vi tar ut dem och rider. Vi skall testa detta ett tag och se om hästarna har mer ork. Idag har de varit ljuvliga och jag har hållit på med att ha lösa tyglar på Beethoven och jobba mer med fötterna, låta honom välja väg medan man travar så han blir säker och stabil i stegen.
Det har känns lite granna som han inte har litat riktigt på sig själv, men idag på hemvägen så släppte det bara mitt i skogen och han for iväg i en rasande galopp, saktade ner och hukade sig för grenar och for upp i galopp igen. Han blev så lycklig och tog för sig på ett helt annat sätt, lite svårt att beskriva men vi brukar säga att känner hästen vad man vill göra så har man kommit en lång bit på vägen. Han var så lycklig att Bellman reagerade och vi kom hem på två röda.
Ops! Det var egentligen mina jordärtskockor jag skulle ha ett inlägg om 🙂 De var jättegoda men små, så jag låter resten vara kvar ett tag till och nästa år sätter jag de uppe vid stallet där jorden är bättre. Så det blev smörstekta jordärtskockor och hamnade på mackan, älskar annars soppan men det var för lite att stå och pilla med.
