1 objekt 365 dagar

När jag kom hem idag hann jag precis rädda undan Micaels och Ninas paket innan Lill-polarn hann sätta klorna i det. Syrran hade skickat en liten förlovningshälsning, men Lill-polarn var förstås bergsäker på att paketet var till honom – precis som vanligt.

Wumba Wu, däremot, var mest fascinerad av frimärkena. Han fick något drömskt i blicken och sa att ett av märkena såg ut som ett elefanthuvud. Plötsligt fick han kraftig hemlängtan till Afrika.

Lill-polarn lade armen om honom och klappade tröstande. “Det där är nog bara ett norskt berg,” sa han. “Och du, det är ju inte så långt kvar nu tills du ska resa hem. Några veckor senare kommer ju jag och Esmeralda också ner.” Det fick Wumba Wu att lysa upp lite igen.

När Micael klev innanför dörren blev jublet dubbelt. Lill-polarn sprang genast fram:
– Skynda dig att öppna paketet!

Syrran hade skickat ett sött kort och en handduk till de unga tu. Lill-polarn tittade nyfiket på gåvorna, kliade sig på huvudet och frågade allvarligt:
– Vem av er ska ha kortet och vem ska ha handduken?

Micael och Nina skrattade, och Lill-polarn såg jättenöjd ut. För honom var det ju en helt rimlig fråga – presenter ska delas rättvist!

Jag skulle åka direkt till bokaffären efter jobbet och möta upp gubben där. Men förstås – han stod på utsidan och väntade, medan jag stod inne och letade efter honom. Typiskt gubbar! Det var ganska mycket folk, så jag smet istället ner till second hand-butiken när jag ändå var i närheten.

Det blev lite smått och gott, och ett par nya tomtar följde visst också med hem. Jag hittade dessutom en ljusslinga för tio kronor som jag tänkte ha i fönstret bland krukorna.

När jag kom hem, fixade kaffe och värmde gårdagens pizza, var Lill-polarn som en vessla nere i min påse. Han hade redan fått upp slingan innan jag hann blinka – och Wumba Wu blev helt förtjust i småälgarna som åkte skidor. Jag misstänker att de så småningom får följa med till Afrika.

Sedan sneglade jag bort mot potatisvågen, där Lill-polarn redan hade börjat arrangera slingan. Jag måste erkänna att det faktiskt såg riktigt fint ut – kanske för fint för att stoppa undan till jul. Men jag sa ändå bestämt till dem att julsakerna får vi vänta lite med.

– Kuwa na Krismasi njema! ropade Wumba Wu glatt.
– God jul! fyllde Lill-polarn i.

Lite tidigt, tyckte jag.

När jag kom hem från jobbet stod Lill-polarn och Wumba Wu på fönsterbrädan, fullt koncentrerade på grävaren ute på gården. De var lite oroliga att han skulle köra av kablarna igen. Telia hade sagt att det kunde ta ett par dagar att fixa felet, men redan tidigt i morse såg vi att de var igång.

Enligt Lill-polarn hade han och Wumba Wu till och med hunnit titta på tv på förmiddagen – så allt verkade fungera som det skulle.

Visserligen hade vi det jättekul hos Elvy igår, men jag tror allt hon såg ganska lättad ut när jag samlade ihop mina “pinnar” för att åka hem. Wumba Wu hann knappt sluta fråga henne hur det egentligen kom sig att Krokodilia bodde hos henne. Och Elvy, hon påstod ju att hon skulle “jobba idag”… men jag anar att hon mest behövde vila öronen lite.

Jag såg framför mig hur jag annars hade fått köra gata upp och gata ner för att hitta något öppet trådlöst nät – bara för att få iväg ett inlägg. Men nu fungerar allt igen, och jag ska bara röja undan lite innan jag njuter av en kväll med surf och tv.

Lill-polarn och Wumba Wu funderar på att bädda i ordning på fönsterbrädan så de kan hålla noga koll på grävaren även imorgon. De verkar minst sagt sysselsatta – så jag lär faktiskt få en riktigt lugn kväll för en gångs skull.

Katastrof! När jag kom hem fungerade varken internet eller telefonen. Jag svär på att det var grävskopan som grävt av kabeln igen. Lill-polarn och Wumba Wu var i fullständig upplösning – de hade missat alla bra program på fyran, och värst av allt… lunchdubbeln!

För att rädda situationen tog jag de griniga pinnarna med mig ner till Elvy för lite kaffe och förhoppningsvis en fungerande internetanslutning.

När vi kom in i köket hos Elvy bröt full förvirring ut. Wumba Wu skrek till av glädje – där stod nämligen hans gamla kompis Krokodilia, som varit försvunnen i flera år! Han rusade genast fram och räckte henne en geléråtta som tack för återseendet.

Lill-polarn däremot hoppade till när Krokodilia öppnade munnen och visade tänderna. Han ryckte åt sig Elvys spislock och höll det som sköld. Elvy och jag satt och försökte hålla masken medan vi drack vårt kaffe och lyssnade på deras konversation.

Wumba Wu tittade uppgivet på Lill-polarn och sa:
– Du är ju världens kratta! Krokodilia är pygmé jämfört med krokodilerna i Afrika!
– Vadå? sa Lill-polarn snabbt. Jag är inte rädd, jag tyckte bara spislocket var… väldigt fint!
– A visst! svarade Wumba Wu med ett snett leende.

När gubben och jag kom hem från Näsbokrok möttes vi av en syn jag sent ska glömma. Där stod Lill-polarn och Wumba Wu i full färd med att sjösätta en båt – den lilla träskålen vi fått av Kickan. Den är egentligen till för att ha frukt i, men det hade de förstås missat. Wumba Wu tyckte det var det fånigaste jag sagt på länge. “Man åker väl i en båt, inte frukten!” utbrast han.

De två såg ordentligt besvikna ut när vi förklarade att deras farkost knappast var vattentät. Tydligen hade det tagit dem flera timmar att släpa ner båten från övervåningen, med tre välbehövliga raster för bullar och knäckebröd innan de till slut nådde dammen. Och just när allt var klart – ja, då kom vi och “saboterade det hela”.

Jag försökte förklara att båten absolut skulle sjunka, men Lill-polarn och Wumba Wu gav sig inte. Självklart skulle den flyta – det var ju deras båt! Så jag fyllde upp vår gamla plåtbalja med vatten och lät dem testa i “säker miljö”.

Till en början gick det faktiskt förvånansvärt bra. Wumba Wu hoppade i och båten flöt! Men så snart Lill-polarn satte sig däri gick det som väntat – rakt ner. Det var som att se ett långsamt, men oundvikligt skeppsbrott i miniatyr.

De kravlade sig skrattande upp över kanten, och medan jag hjälpte dem ut ur baljan sa Wumba Wu med ett suckande leende:
– Kanske vi borde ha skickat ut bananerna först… för att testa båten.