... dina symboler här ...

1 objekt 365 dagar

Det bara låg där!

av

Snyggt!

Äntligen fredag! Jag kände hur jag piggnade till ju närmare hemgången jag kom. Det hade varit en lång vecka, men nu väntade helg och lite ordning med huset.

När jag kom hem stod Micael utanför kokhuset och såg fundersam ut. Det börjar ju faktiskt dra ihop sig till att bli ett hem där man kan börja tapetsera och kakla. Men något var tydligen inte riktigt som det skulle.

Micael berättade att någon(!) hade öppnat kartongen med det stora badrumsmönstret som han haft uppe i sitt rum. Och när han gick in för att kontrollera det andra kaklet så… ja, då fattades det bitar – just från mittenbården.

Jag försökte lugna honom och sa att det nog bara var snickaren som flyttat lite på grejerna. Men samtidigt började jag själv undra. Varför skulle man bara flytta bården och inte resten av kaklet?

Hmm… var kunde Lill-polarn vara?

Svaret kom snabbt.
“– Visst är det snyggt, Esmeralda! Det typ bara låg där! Jag tänkte ha det ovanför soffan!”

Esmeralda tittade storögt på väggen och suckade drömskt.
“– Åhhh! Vad vackert! Var hittar du allt?”

Ja, där hade vi förklaringen. Inredningsprojektet hade tydligen redan börjat — men i fel rum!

Tillplattad av en pinne!

av

Prunus cerasifera E – körsbärsplommon

Ojoj, vilken dag! Lill-polarn gick omkring med ordentlig magknip i morse — han hade visst förätit sig på våra körsbärsplommon.

Jag försökte förklara att… ja, vi har inga körsbärsplommon. Plommonen är fortfarande omogna och behöver växa till sig innan de går att äta. Men Lill-polarn blängde bara på mig, muttrade något ohörbart och gick ut med en skål.

Lite senare var jag ute och körde bort sten när han ropade:
“– Kom och titta på datorn!”

Det första jag såg när jag kom in var skålen med plommonen. Herregud vad små de var! Inte direkt någon tillväxt sedan han först klättrade upp i trädet och trodde att han hittat en ny sorts körsbär.

Han hade dessutom plockat fram en sida på nätet om Prunus cerasifera E-körsbärsplommon och pekade nöjt på bilden.
“– Ser du? Precis likadana!”

Jag kunde inte låta bli att skratta.
“– Jo du, om du inte ser skillnaden så kan du sätta dig under trädet och vänta tills de växer till sig och blir stora plommon. Men du lär få vänta rätt länge!”

Nu du!

av

Nu du!

När jag kom hem från jobbet stod en ledsen Esmeralda vid dörren. Hon tittade storögt bort mot dammen, och jag anade direkt att något var på tok.

När jag kom närmare såg jag Lill-polarn stå där, fullt koncentrerad, med sugkoppen i händerna och ett djupt veck i pannan. Han slet och drog allt vad han orkade utan att fulegubben rörde sig ur fläcken.

”– Men Lill-polarn! Nu får du ge dig!” ropade jag.

”– Han skrämde Esmeralda!! Vi som skulle mysa!”

Jösses! Det var ju bara en plastgubbe – helt ofarlig. Jag fick ta på mig kortbyxorna och gå ner i den iskalla dammen för att visa att han inte var farlig alls. Knackade honom på huvudet så att Esmeralda kunde se att han inte skulle göra något.

Efter en stund ville hon också testa och knackade försiktigt på fulegubbens huvud. Lill-polarn däremot tog i med hela kroppen och drämde till så att gubben välte. Men när Esmeralda började skratta brast min vilja att skälla ut honom fullständigt. Han såg så lycklig ut.

Som plåster på såren lovade han att hämta in ved så jag kunde få värma mig framför en brasa — jag hade ju trots allt stått i iskallt vatten. Och när han till och med erbjöd mig bullpåsen (!) kände jag att något var lurt.

“Bara du går in,” sa han. “Vi vill kolla på fontänen!”

Ja, i dagsljus då tydligen… här tar dramat kring fulegubben aldrig slut!

Wow! Nu blir den snart grön igen.

av

Wow! Nu blir den snart grön igen!

Fy tusan vad morgontrött jag var i morse. Kände mig som en zombie tills jag fått i mig kaffet och hunnit kolla mejlen. Kastade en blick mot Lill-polarens soffa och tänkte precis fråga om han också ville ha en kopp — eller om han tänkte ligga kvar och dra sig en stund till innan vi skulle iväg. I dag skulle han nämligen följa med mig till jobbet och hjälpa till att torka av alla lister.

Men soffan var tom. Och såg ut att ha varit det hela natten.
Neeej! Var han ute och rände nu igen?

Jag rusade ut – och där, på trappan till uteplatsen, satt Lill-polarn och Esmeralda. Helt uppslukade av gubbens fontän som bytte färg om och om igen.

”Kolla! Nu blir den snart grön igen!” ropade han entusiastiskt.

Esmeralda tyckte den var så urläcker när den blev grön att hon lagt armen om honom. De hade bara tänkt sitta kvar tills den blev grön igen… Ja, och så blev den grön, och grön igen – och tiden hade som vanligt bara runnit iväg.

Jag skickade in dem båda med varm choklad, medan jag suckade och konstaterade att det får bli till att åka in själv och jobba idag.

Hoppla! Ptrooo!

av

Vilken morgon

Jösses, vilken dag det har varit! Skulle bara ut en sväng för att hämta lite blommor — en snabbtur, tänkte jag. Men så fastnade vi förstås i Tingstadstunneln. När vi äntligen kom hem möttes vi av ett minst sagt ovanligt ekipage på gården.

Där satt nämligen Lill-polarn, högt uppflugen på den gamla hästvagnen, och försökte övertyga Micael om att spänna för hästarna. Han var tydligen redo att rulla ut och “leta efter oss”. I gräset hade han hittat en gammal ratt, och enligt honom var det nu bara att köra.

Micael försökte tålmodigt förklara att den där ratten faktiskt hörde till gräddshakern — inte till vagnen — och att hästarna behövde selar, vilket vi ju inte direkt har liggande färdiga. Dessutom är vagnen långt ifrån körbar.

Men Lill-polarn gav sig förstås inte. Han hade redan börjat ropa på Beethoven som skulle “hämta selen”, för det där kunde han säkert fixa själv.

Så när vi svängde in på gårdsplanen hörde vi:
– Hoppla! Ptrooo! Hoppla! Ptrooo! Kom igen nu…