... dina symboler här ...

1 objekt 365 dagar

Neeej! Inte mina bullar!

av

Inte mina bullar!

Då var vi äntligen iväg och köpte pumpen till övre dammen. Passade även på att slå till på den där fula gubben vi pratat om ett tag – ni vet, den som vi tänkt sätta i det gamla badkaret. Det var rejäl rea eftersom rök­maskinen saknades, men som tur var har vi redan en. Perfekt fynd!

Lill-polarn var hemma och skulle hjälpa Micael att måla väggen medan jag kopplade in pumpen och placerade ut fulegubben i dammen. Jag stod där mitt i vattnet och försökte få till händerna i rätt vinkel när Lill-polarn kom ut med fikabrickan.

Plötsligt hördes ett illvrål.
– Se upp! Det ligger ett troll och badar i dammen!

Kaffet for åt alla håll, bullarna rullade ner i vattnet och innan jag hann blinka stod Lill-polarn på en bräda, redo att ”rädda” bullarna från trollets klor.

– Näha du! Bullarna får du inte, din fuling!

Själv stod jag där, dyngsur och rätt paff – tydligen var det helt okej om trollet åt upp mig, bara han lät bullarna vara!

Vilken morgon

av
vacker

Det börjar bli riktigt kallt på morgonen nu. Löven dalar sakta till marken och även om det är otroligt vackert ute, kommer det där lilla vemodet krypande. Hösten är verkligen här på riktigt.

Snickaren och el-gubben skulle komma hit idag, så Lill-polarn ville prompt hjälpa till. Vi skulle ta ner hästarna och köra in hö, och han tog uppdraget med största allvar. Det var riktigt gulligt att se honom kämpa med höet — fast jag nog hade fått plats med hela lasset i en IKEA-kasse. Men han var så stolt, så jag lät honom hållas.

Efter tolfte (!) körningen stannade han tvärt till vid husknuten. Han stod bara där och tittade ut mot träden, alldeles stilla. Morgonsolen letade sig fram mellan grenarna och gav hela gården ett varmt, gyllene sken.

Det var så vackert att jag sprang in och hämtade en filt och lite fika. Så satt vi där tillsammans, tysta en stund, bara njöt av höstluften och lugnet innan hantverkarna skulle dyka upp.

Sådana stunder blir man lite extra tacksam för — när arbetet får vänta en minut och man bara får andas, känna doften av hö och höst, och se världen sakta skifta färg.

En till och….!

av

En till och...!

När jag kom hem i eftermiddags satte jag mig vid datorn för att koppla av efter en hel veckas jobb. Lill-polarn var ute i köket och busade med Pepper, och allt var lika ”lugnt” som det brukar vara här hemma — alltså inte särskilt lugnt alls.

Efter en stund hörde jag hur det blev helt tyst. Det betyder nästan alltid att något är på gång. Mycket riktigt, strax därefter hördes ett gapskratt från köket. Sedan tyst igen. Sedan ännu ett skrattanfall.

Till slut kunde jag inte låta bli utan gick ut för att se vad som försiggick. Och där satt han, Lill-polarn, uppe på vedspisen, fullständigt uppslukad av den gamla ryska dockan. Han hade just upptäckt magin i hur en docka gömmer en annan – och en till – och en till!

– Vi måste köpa godis! hojtar han plötsligt.
– Inte mycket, för det behövs inte.

Jag hajade till.
– Jaså? Varför inte? Jag är också godissugen.

– Vi kommer att ha jättemycket lördagsgodis, säger han triumferande. Det är bara att lägga lite godis i den här dockan, så fixar det sig!

Se det snöar!

av

Se! Det snöar

Jösses vilket underbart väder! Jag har varit ute på en långtur med Shakira och ska nu ta mig en kopp kaffe ute i solen. Hela höstängen är full av citronfjärilar, och Lill-polarn är alldeles salig. Jag förstår inte riktigt varför han är så tokig i just dem – visst, det är ju hans älsklingsfärg, men ändå? Nässel- eller påfågelsfjärilarna är ju mycket vackrare, tycker jag.

Plötsligt hör jag hur Lill-polarn skrattar hejdlöst, och till och med hästarna gnäggar som om de skrattar med. När jag går upp mot hagen ser jag honom stå där med tre maskrosbollar i händerna, blåsa iväg fröna så det ser ut som det snöar. Han snurrar runt i solskenet, helt uppslukad, och det är så fint väder att jag inte ens har hjärta att bli arg.

Jag vet redan nu att jag kommer svära det dubbla till våren när hela hagen lyser gul av maskrosor – men det får jag ta då. Just nu gäller det att njuta av dagen, av värmen och skrattet som smittar av sig på både folk och fä.

Lill-polarns skratt får till och med hästarna att gnägga i kör, och jag förstår honom så väl. Att blåsa iväg maskrosfrön var det roligaste jag visste som liten. Enda anledningen till att jag kan låta bli nu, är att jag vet precis hur det kommer att se ut nästa år…

Nyfiken i en strut

av

Oj!

Polisen hade hittat Elvys stulna bil, och hon ringde för att fråga om hon kunde få tvätta den här uppe hos mig. Det visade sig att någon lodare hade bott i den i ett par veckor – insidan såg helt bedrövlig ut. Men det passade rätt bra för Elvy, för det var ju hennes kärringonsdag, och då fick hon själv välja vad hon ville ägna sig åt.

Lill-polarn var förstås på hugget och ville hjälpa till. Vi satte honom på att tvätta alla lampor och pilla ut skräp ur däckmönstret. Det kändes som ett lagom stort projekt – tillräckligt för att hålla honom sysselsatt så vi hade koll på vad han gjorde.

Under tiden hjälpte Micael Elvy med det trasiga plasthöljet vid ratten. De stod båda två djupt koncentrerade och märkte inte alls att Lill-polarn hade klättrat upp på bilrutan för att “komma åt bättre”.

När Elvy frågade Micael om han hade fått dit höljet ordentligt, råkade han komma åt vindrutetorkarna. Plötsligt såg han Lill-polarns förskräckta ansikte framför näsan! Han blev så stressad att det tog en stund innan han fick stängt av dem igen.

Elvy försökte hålla sig för skratt men kunde inte riktigt, och mellan fnissen frågade hon:
– Jaha Lill-polarn, och vad var det för lampa du tvättade egentligen?