1 objekt 365 dagar

Äntligen tittade solen fram i dag, och det var riktigt gott väder för en gångs skull. När jag kom hem hade Lill-Polarn redan sprungit ut – det kunde jag se direkt. På köksbordet låg nämligen halva samlingen av kokböcker uppslagna, alla på olika sidor med recept innehållande rabarber.

Jag anade vart det barkade, och mycket riktigt – Lill-Polarn var nere i trädgårdslandet. Eller rättare sagt, jag hörde var han var innan jag såg honom. Bladen vajade som en hel djungel, och där någonstans i mitten kämpade han tappert bland de stora stjälkarna.

Han tyckte det var helt bedrövligt att rabarbern vuxit sig så gigantisk och till och med börjat blomma. “De ska ju plockas, inte stå här och se malliga ut!” muttrade han. Efter en stund hade han fått ihop några riktigt fina stjälkar och bestämt sig för att göra rabarberpaj.

Lill-Polarn har lärt sig att på högra sidan av spisen är det induktionsplattor, där får han laga mat – men inte på vänstra sidan. Han var fast besluten om att stanna hemma och baka pajer medan jag gick på “kärring-onsdag”. Han såg på mig med sitt allra mest allvarliga uttryck och sa:

“Jag tror faktiskt inte jag orkar med en massa kärringar i dag. Det är nog bättre att jag ringer Tobias, så kan vi prata om viktiga ting – nu när det blir kärringfritt här hemma.”

Lill-Polarn ville följa med till jobbet i dag. Det var ganska länge sedan sist, och jag måste erkänna att det kändes rätt skönt att ha lite sällskap – och kanske till och med lite hjälp.

Han satte genast fart, gick runt och torkade lister och muttrade över hur slarviga gubbarna var. “När jag får jobb,” sa han högtidligt, “ska det skina på min arbetsplats! Alla ska tycka att jag är den bästa VDn de haft.”

“VD? Jaha du,” svarade jag.

“Ja, varför inte?” sa han och sträckte på sig. Självförtroendet är det i alla fall inget fel på!

Jag gick vidare in i fabriken medan Lill-Polarn lovade att putsa alla speglar. När jag en stund senare kom ner till omklädningsrummen hörde jag hur han gapskrattade. Jag hann snabbt föreställa mig alla möjliga scenarion – men verkligheten överträffade fantasin.

Där stod han och sprejade sig själv med en flaska klisterolja! Han skrattade så tårarna rann, för det både kylde och luktade “spännande”, som han uttryckte det.

“Stopp! Det där är ju klisterolja, Lill-Polarn!” ropade jag.

Han såg helt oskyldig ut och höll upp flaskan. “Men det står ju här: användningsområde – kedjor, gångjärn, axlar! Jag har ju axlar! Och det tål värme från minus tjugo till plus hundrafemtio grader – solen skiner ju ute dessutom! Den skyddar mot korrosion, och det såg jag massor av på utsidan!”

Det har varit lite kyligt ute i dag, och jag har inte haft någon större lust att ge mig ut i trädgården. Istället tog jag en kopp kaffe och satte på några avsnitt av Trädgårdsfredag. Jag tycker den serien är så rogivande – miljön, samtalen och alla fina tips, både om växter och mat som passar för årstiden.

Under tiden donade Lill-Polarn omkring i köket och fixade frukost till sig och Esmeralda. Men efter en stund hördes ett skramlande och mumlande därifrån, och när jag kikade in såg jag honom försöka plocka ut pengar ur gubbens gamla sparbössa som han hittat på spiskransen.

“Men Lill-Polarn, så får du inte göra!” sa jag.

“Jag ska bjuda Esmeralda på middag i kväll och behöver lite pengar,” svarade han helt allvarligt.

Tobias, som kommit ner för att ta en kopp kaffe, hörde oss och log. Han frågade Lill-Polarn om de inte kunde ordna middagen uppe hos honom istället. Då kunde de laga något gott tillsammans och han lovade att gå ner till mig en stund, så att Lill-Polarn och Esmeralda fick ha huset för sig själva.

“Wow! Helt själva!” utbrast Lill-Polarn, alldeles förtjust, innan han rusade iväg för att fråga Esmeralda vad hon önskade sig till middag.

Jag blev faktiskt riktigt glad för Tobias idé – det hade inte känts kul att behöva säga nej. Han är ju alldeles för liten för att klara sig själv än… även om han själv förstås inte håller med.