Fotoprojekt

Wow! Vilket liv det var på den andra städerskan i morse. Hon tittade på mig med stora ögon och undrade om jag hade sett hur det såg ut i skrubben. Jag kände bara att jag var alldeles för trött för att orka deala med henne, men nyfikenheten tog överhanden.

När jag tittade in fick jag mig en smärre chock. Lill-polarn hade verkligen bekämpat sina “monster” – det syntes tydligt. Han hade hoppat, stampat och dragit omkring på allt som gick att rubba. Nu fattade jag varför han somnade så fort igår!

Jag fick försöka spela lite dum och stämma in i klagosången. Under tiden kikade Lill-polarn fram under min fleecejacka, sprickfärdig av stolthet. Han viskade:
“Visst var jag duktig!?”

Jag hade med mig en gammal minikamera som min storebror hade när han var liten, och jag gav den till Lill-polarn – inte för att han egentligen förtjänade det, utan mest för att jag skulle få en stunds lugn och ro.

Men oj, vilken lycka! Lill-polarn strålade och tyckte plötsligt att han var jättestor. Nu skulle han minsann också vara med i “1 Objekt – 365 Dagar”! Jag hann knappt börja förklara hur kameran fungerade innan han var borta som ett skott.

När jag gick ut i korridoren såg jag något konstigt i fönstret. En massa öronproppar låg utspridda, och min första tanke var: “Jänspikar! Slapp-gubbar som dräller skräp överallt!” Men så kom Lill-polarn, helt fokuserad. Han hade hittat sitt första fotoobjekt:
‘Backtussen som låg ner!’

Han stod blick stilla, koncentrerad och stolt med sin lilla kamera. Jag har nog aldrig sett Lill-polarn så tyst och sammanbiten. Det här projektet kanske kommer fungera riktigt bra – till och med i ett helt år!

I morse kom Rosa och hämtade mig och Lill-polarn. Vi skulle städa ur hennes lillebrors lägenhet innan klockan tolv, och sedan åka över till den nya lägenheten för att äta smörgåstårta. Mums! Det är ju bland det godaste som finns, och som tur var var det inte särskilt smutsigt heller – vi var dessutom ganska många som hjälptes åt.

Lill-polarn såg dock helt chockad ut när vi kom in. Lägenheten var tom, och han tyckte så synd om Lennart som “inte hade några möbler”. Jag vet inte hur många gånger Rosa och jag fick förklara att möblerna redan flyttat till den andra lägenheten, och att vi bara skulle städa. Han kunde alltså behålla sin lilla veckopeng med gott samvete.

Snart tog han tag i en dammtrasa och började torka lister och trösklar, fullt koncentrerad. Men plötsligt hör jag Rosa utbrista:
“Men jösses då!”

Lill-polarn hade fått för sig att kolla i frysen efter glass och tagit pallen som jag nyss gått förbi – jag hade inte ens märkt att han stod där! Jag trodde han var i sovrummet och städade. Så det var en rejält frusen och stel liten hjälpreda vi fick ta med oss över till nästa lägenhet.

Men så fort vi klev innanför dörren kvicknade han till. Med stora ögon utbrast han:
“Jösses! Vad möbler – och vilken röra!”

Jag fick låta honom sitta på min axel så jag inte skulle tappa bort honom i flyttkaoset. Och smörgåstårtan? Den smakade alldeles ljuvligt!