Jag gick upp lite extra tidigt idag. Dels har jag haft lite ont i ryggen, och då är det så skönt att börja dagen med en supervarm dusch och en kopp kaffe i lugn och ro innan jobbet.
Men medan jag stod där och njöt av ångan hörde jag ett förskräckligt oväsen och slamrande ute i köket. Ni vet hur tankarna far iväg – jag såg redan framför mig de mest katastrofala scener. Dock kändes det tryggt att veta att Lill-polarn knappast kunde tömma kylskåpet igen, inte efter den magknip han hade igår.
När jag kom ut satt han där – fullt koncentrerad, med penslar och färger överallt – och målade ett självporträtt! Han hade tydligen suttit och bläddrat i min Norman Rockwell-bok om självporträtt och bestämt sig för att göra likadant. Han såg så lycklig och fokuserad ut att det kändes helt fel att släpa med honom till jobbet.
Jag får hoppas att han inte får för sig att måla om vardagsrummet bara… men om det nu händer, så får jag väl hålla tummarna för att han väljer gult – den färgen kan jag faktiskt leva med. Jag begriper bara inte hur han lyckades få upp min gamla pysselkoffert, den är både stor och tung.
Och så typiskt att kameran inte var framme när Tobias kom in med en egen liten pysselkoffert till Lill-polarn – en i lagom storlek. Den lilla kofferten har gått i arv: först jag, sedan Tobias och Micael, och nu Lill-polarn. Han blev så lycklig att jag nästan trodde han skulle ramla ner från sin bokhög till stol.
Wow! Vilken lycka! 🎨💛
