Min vän och trygghets pelare har gått bort! Smärtan och chocken är enorm, det känns lika jobbigt och jävligt som när min bror gick bort i en olycka. Det är väl chocken att man inte visste hur illa det var ställt och att det gick så fort som gör att det är så svårt att greppa. Hon berättade att hon hade cancer i tarmen och metastaser på levern men att de skulle ta en bit på tarmen och sedan medicinera eller stråla metastaserna. Sen skulle läkarna ge besked hur de skulle gå vidare efter sommaren. Hon lät mest trött och vi pratade en bra stund om lite av varje.

Jag hade ringt två veckor innan och berättat att väskan som jag hjälpte henna att beställa hade kommit. Jag fick ett otroligt hårt och bittert svar tillbaks innan hon förklarade att hon låg inne på sjukhuset för hon hade sådana smärtor i magen. Hon måste ha fått besked hur allvarligt det var och att hon inte skulle klara det. Det känns så bedrövligt att man inte kunde vara där för henne, om hon inte ville träffas så åtminstone via telefonen. Av och till så satt vi ju i timmar och pratade medan vi tittade på tv eller grejade med annat. Hon fanns ju där för mig när mamma blev sjuk och dement. Ibland kände mamma mer igen Elvy än mig och sa till personalen att det var hennes dotter. Elvy hade en sådan fin förmåga att vara lugn och neutral medan mamma kände av alla mina tankar och känslor och på så sätt drog sig lite undan.

Elvy var den som fick mig på fötter när jag satt ensam i min lägenhet när jag var 16, Norge resorna när vi hämtade Ida och sedan Chasy, när vi tröskade ända ner till Kalmar för att hämta min första häst, listan kan göras hur lång som helst. Hon fanns alltid där! Även om vi rök ihop så hittade vi alltid tillbaka och när vi besökte mamma en gång satt 2 gamla damer där och bråka om sockret

Dam 1. Men ta inte alla sockerbitar!

Dam 2. Jag tar hur mycket jag vill!

Dam 1. Nu slutar du

Dam 2. Näääää jag gör som jag vill

Elvy började skratta ” Jösses där är ju vi när vi blir gamla ”
Så att detta händer! Att hon inte finns mer, det är svårt att greppa. Jag har läst igenom våra kärringonsdagar och är så glad att jag bloggade om det så man kan gå tillbaka och minnas som om det var i går. Det kommer att ta tid det här och hon lämnar ett enormt tomrum.