Vädret var så lurigt i dag att jag gick direkt ut med Shakira. Normalt brukar jag alltid ta en kopp kaffe först, men molnen såg ut att spricka vilken sekund som helst. Lill-polarn lovade att fixa kaffet så allt skulle vara klart när jag kom tillbaka – något som lät lite för snällt, om jag ska vara ärlig.
Micael hade nyligen skällt ut honom efter noter för det där med Fredrics pool (som råkade bli “tömd”) och dessutom förbjudit honom att gå in i sitt rum. Så nu erbjöd sig Lill-polarn att “damma överallt” medan jag var borta. Självklart tackar man inte nej till sådan hjälp… men ju längre jag gick, desto mer började något skava.
Damma? Överallt? Just det. Jag började ana vart han var på väg.
Micael hade precis köpt sig en gitarr, och Lill-polarn hade fått strikta order om att inte röra den. Jag behövde inte fantasin i överväxel för att se hur dammvippan plötsligt kunde hamna väldigt nära några gitarrsträngar.
Jag vände hemåt i rask takt – regnet kunde vänta. Och mycket riktigt: halvvägs upp för trappan hördes ett långt pjooong! följt av ett kaninhjärtsnabbt “Men den är ju tom!? …Ops, fastnat!”
Jag stannade där jag stod. Kaffe kunde jag nog laga själv, men Lill-polarns situation fick han allt ta hand om utan min hjälp den här gången. Det lär bli en intressant eftermiddag när Micael kommer hem…
