Pust, vilken dag! Jag blev riktigt sen från jobbet i dag, men när jag äntligen kom hem hade Micael redan kommit hem från skolan – och kaffet var klart. Underbart! Jag tog min kopp och gick upp till vedboden för att se hur det gick för Lill-polarn och hans pilar. Men där var det tomt. Tobias, som just var på väg till jobbet, hade inte heller sett till honom på ett bra tag.

En liten oroskänsla började krypa på mig. Jag rusade ner till Micael och sa att vi måste börja leta, men hann knappt lägga ifrån mig kaffekoppen innan telefonen ringde. Det var Rosa.
Javisst ja… kärring-onsdag!

Jag skulle precis be henne ringa senare när hon med lätt irriterad röst frågade:
– Saknar du möjligtvis något? En vandrande pinne? En liten marodör?

Jag tänkte för en sekund låtsas som ingenting… men insåg snabbt att det nog var lönlöst.

Det visade sig att Lill-polarn hade gått ner till Rosa för att inspektera hur hans reserv-squash mådde. Han hade tydligt märkt att hon “inte vattnat den ordentligt”, men samtidigt sett att poolen var full med vatten. Helt oacceptabelt, enligt honom.

Så – i sann Lill-polarn-anda – tog han saken i egna händer. “Får inte squashen vatten, ska inte poolen ha det heller!” hade han tydligen sagt och börjat tömma poolen. När han sedan fick syn på Rosas gurkor tyckte han att de kunde duga som kompensation för hans torra squash.

Ja… jag är lite osäker på om det blir kärring-onsdag hos Rosa i kväll. Det kan nog dröja innan den squashen, eller gurkorna, är förlåtna.

Efter jobbet åkte gubben och jag direkt till Röda Korset. Jag letar fortfarande efter ett bord till hallen där uppe, och dessutom behövde jag ett par nya byxor. Gubben hittade en jättefin taklampa till Micael och en stor, pampig lampa med jaktmotiv som vi tänkte kunde passa i vardagsrummet. Vi båda tyckte den var riktigt fin – men var lite osäkra på exakt var den skulle få hänga.

När vi kom hem och packade upp lamporna blev det full fart. Micael och Lill-polarn blev helt betagna i den stora lampan med jaktmotivet, och båda var fullständigt övertygade om att den var deras. Det var nog första gången jag såg dem lika envisa – ingen av dem tänkte ge sig.

– Du ska ju till Afrika, ut i bushen! Där finns ju ingen el, så vad ska du med en lampa till? sa Micael triumferande.
– Jaha, och ditt hus är ju inte färdigt! Vad ska du med en lampa till då?! kontrade Lill-polarn snabbt.

Jag insåg att det här kunde pågå resten av kvällen och smet ut i köket – ibland får man helt enkelt låta dem lösa det själva.

Till slut hörde jag förhandlingarna ta en ny vändning:
– Lill-polarn, du kan få min lilla lyckonalle om jag får lampan, erbjöd Micael.
– Neeeja… men om jag får den andra nallen också! svarade Lill-polarn eftertänksamt.

Han tyckte det var bäst att gardera sig med extra nallar ifall det skulle bli läskigt i Afrika. Micaels två nallar var tydligen precis lagom att packa i resväskan.