I morse började jag såga ner träden vid platån. Micael hade föreslagit redan i går att jag skulle ta ner de största träden, men jag vet att han ibland har lite svårt att se framför sig hur det blir när allt är klart. Så jag tänkte att jag börjar, så får han fortsätta röja sen.

När Micael kom ut och såg resultatet blev han verkligen nöjd – han fattade direkt att det räckte att ta de mindre träden för att öppna upp och släppa in solen. Plötsligt kändes hela platsen mycket ljusare!

Vi hade köpt en extra alligatorsåg på rea, så både jag och Micael stod och röjde för fullt när Lill-polarn dök upp och också ville hjälpa till. Det gick sådär… Efter att han varit nära att bli betydligt kortare två gånger tyckte jag det var bättre att han vaktade Pepper – som dessutom sprang i vägen precis lika mycket – eller åtminstone kunde släpa bort slyet till transporten.

Han började faktiskt dra iväg några buntar grenar, men det dröjde inte länge innan han var som bortblåst. När jag gick in för att se vart han tagit vägen hittade jag honom i soffan – liggandes bredvid gubben, och båda låg och ojjade sig i kapp över ryggskott.

– Vi borde ha lite glass, sa gubben med sitt mest lidande ansiktsuttryck. Det är ju så varmt… och jag har så ont.

– Jaaa, aj aj aj, vad ont jag har! fyllde Lill-polarn i.