... dina symboler här ...

Klantigt värre!

Pepper

Fn jag måste vara det klantigaste som går i ett par skor. Verkade hästarna i dag, jag har gjort ett längre uppehåll, så jag viste att jag måste verka ordentligt. Nr 1 självklart ett par rejäla handskar! Hade jag det? NEJ! Bellman var riktigt fin i hovarna och inga problem. Missade lite och skar mig i fingret. Javisst ja! Handskar. Tog jag på mig dem då!? NEJ!

Fågelbad

Beethovens tur att bli verkad. Shit! Så han såg ut, fläkt tre hovar, varav en rejält. Hann inte mer än börja förrän jag skar mig så in i norden! Fn vad trött jag blir på mig själv! Ett par kraftiga handskar är ett måste. Fick rusat upp till huset och vela med plåster som ramlade av på direkten av allt blod. Jag har ganska bra läkekött, så håller jag bara ihop såret och det slutar blöda så går det oftast bra. Efter ett himla velande fick jag tryckt på mig ett par handskar och upp till en  förvånad Beethoven. Jag hade ju ryckt till ordentlig när jag skar mig och rusat ut.

Silver Marton

I det här läget hade jag förstått om hästarna hade gått ut, men de stod så snällt kvar. Verkade färdigt och raspade till så fint jag kunde där det var fläkt. Få se om jag behöver be hovslagaren komma upp och kika. Var lite orolig att fingret skulle stanna kvar i handsken men det ser hyfsat ut.

Upp och hoppa!

vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.