När vi kom hem från Åkraberg i går var Lill-Polarn fortfarande lite smådeppig över att inte ha fått träffa sina mytomspunna släktingar – Malvawoluskerna. Jag försökte pigga upp honom med att vi kunde börja planera dammen, men han ville hellre gå upp till Tobias och kura ihop sig i hans enorma soffa. Det brukar han göra när dagen har varit lite för mycket.

Senare på kvällen var humöret som bortblåst – eller snarare tillbaka! Lill-Polarn var sitt vanliga glada jag, och vi undrade lite smått vad Tobias hade sagt till honom. När jag senare gick upp för att, tja, “besöka hemlighuset”, kikade jag ut genom fönstret – och där satt han!

Lill-Polarn satt ute vid lilla dammen vid kryddspiralen, helt förtrollad av röken och de små lamporna som skimrade i mörkret.

“Ser du!” ropade han när han fick syn på mig. “Jag visste att Malvawoluskerna skulle försöka ta kontakt med mig! De är jättemysko – de försöker prata genom dammen! Tobias sa ju att den är magisk, och att det händer konstiga saker när det blir mörkt!”

Jag kunde inte låta bli att le. “Men det är mitt i natten! Sitter du där längre växer det svamp på huvudet på dig också!”

“Vaa! Du menar att de försöker förvandla mig till en Malvawolusk?” utbrast han förskräckt – men satt kvar ändå, ifall de nu verkligen försökte hälsa på honom.