Lill-polarn följde med mig ner till lille-hagen i morse för att hjälpa till att fodra. Han blev helt chockad över hur snabbt Bellman åt! Jag kan tänka mig att Bellman vräkte i sig mest för att han inte hade någon lust att dela med sig till Lill-polarn – och att han vägrade lyfta mulen ur spannen var nog helt enkelt för att förhindra att Lill-polarn stoppade ner sina små labbar där.
Det är faktiskt ganska skönt att gå runt med Lill-polarn på morgonen, innan de andra vaknar. Han är så mycket lugnare då. Så fort resten av huset vaknat, blir det full rulle – och Lill-polarn verkar vara överallt på en gång. Han vill gärna överrösta alla, hjälpa till med allt, och ha koll på precis allt som händer.
Men där ute, bland hästarna i morgonljuset, är han nästan andaktsfull. Han älskar att se när jag flyttar hästarna mellan hagarna – det ser ut som han tänker: “Wow! Titta vad mycket mat! De måste vara jättelyckliga!”
Och när jag berättade att de ändå alltid verkar hungriga, skrattade han och sa:
– Vad de vräker i sig! Inte undra på att vi har så mycket gödsel!
