... dina symboler här ...

Nyrakade hästar

I dag var det min Kärringonsdag och jag hade sett fram emot att sätta Rosa och Elvy i ordentlig sving. Jag tänkte bjuda på Thaimat och tyckte att med sådan exklusiv mat, så måste de allt jobba hårt i ett par timmar först.

  • Rosa torka av köksskåpen, inklusive går igenom mina låder så det inte ligger smulor i facken.
  • Elvy dammsuger över allt ( noggrant )
  • Jag tar givetvis den tyngsta delen ( pekar på vad de skall göra )

Nu blev det inte så utan Elvy kom upp och tyckte det var dags att raka mina hästar, det skall bli jättevarmt till helgen och hon tyckte så synd om Beethoven sist hon var här. Bellman hade krupit ur sitt täcke och Beethoven kämpade febrilt med att slita sönder sitt medan svetten bara rann om honom. Det märktes att båda hästarna njöt av att bli klippta, men Bellmans min var bara för härlig när vi rakade av Beethovens mustasch och skägg. Han stod helt stilla med höet i munnen och såg ut som  ”vem tusan är det där!?” han glömde helt bort att äta. Det var skönt att få klippt dem och sedan in och käka Thaimat.

Houston!, Houston!

Houston!, Houston!

När jag kom hem i dag hörde jag plötsligt: ”Houston, Houston anropar!” Rösten kom från övervåningen, så jag gick upp till sovrummet – och där fick jag se Lill-polarn kika ut från den lilla vedkaminen! Han höll som bäst på att hissa in den sista “provianten” inför sitt stora rymduppdrag.

Jag försökte lugnt förklara att det faktiskt var en vedspis, och att den dessutom var alldeles för tung för att flyga. Men det var lönlöst – han var helt uppe i varv och i full färd med sina astronautförberedelser. Till min fasa såg jag plötsligt att han hämtat de långa tändstickorna och försökte “tända motorerna”!

Här gällde det att tänka snabbt.
– Okej Lill-polarn, stäng porten! ropade jag.
– Astronautluckan, menar du!?
– Jaja, STÄNG!

Jag vet inte riktigt var jag fick styrkan ifrån, men jag lyfte hela vedspisen och började skaka och svänga den så mycket jag kunde – tills jag hörde hur Lill-polarn började må illa därinne. Jag ställde snabbt ner spisen och hjälpte honom ut, något blek och rätt omtöcknad.

– Fy tusan, det där gör jag aldrig om! sa han. Jag mår pyton. Planeten Musse får nog vänta för min del.
– Nä, den där raketen är inte säker, svarade jag. Kom, vi fikar i stället.