I morse gick Lill‑polarn omkring och hade lite småtråkigt. Till slut frågade han om han inte kunde få rätta till potatisvågen. Perfekt, tänkte jag! Då kunde han hålla sig sysselsatt där medan jag verkade hästarna.

Jag sa till honom på skarpen att han inte fick hoppa eller gunga på vågen – den är ju så gammal att den knappt håller ihop, och han kunde lätt klämma sig.
Jag ropade till Micael och Fredric, som hade lanat halva natten, att hålla ett öga på honom, men fick bara ett trött “hmmmm…” till svar.

När jag kom in senare fick jag en riktig chock – på det bästa sättet!
Oj oj, vad Lill‑polarn hade jobbat. Han hade tagit ett av mina fina fat, limmat fast två små änder (hur kunde jag inte ha tänkt på det själv?) och planterat kaktusar, prydnadspumpa och prydnadskål i det. När jag kom in höll han precis på att plantera det allra finaste – en solros, som han stolt berättade att han sått till Esmeralda.

Sen for han runt som en liten vessla, vattnade, torkade och städade upp efter sig. Och jag stod där och log. Vid såna stunder känner man bara: wow, vilken charmknutte!

Det hör verkligen inte till vanligheterna att komma in och se Lill‑polarn städa. Normalt ser det ut som ett slagfält när han har varit igång – han lyckas till och med överträffa mina tonårssöner i kreativt kaos! Men när han verkligen fokuserar på något, då är det med hela hjärtat.

Problemet är bara att han ibland glömmer bort att tänka först…