När jag kom hem från jobbet idag var jag helt säker på att jordgubbarna äntligen hade kommit. Men nej – inga jordgubbar! Det var ju ett bra tag sedan jag beställde dem, så de borde verkligen vara på väg. Gubben hade i alla fall varit snäll nog att sätta upp rören åt mig, så det var bara att börja fylla på med jord.
Lill-Polarn dök givetvis upp så fort han hörde ordet jordgubbar. Han for runt som ett jehu, övertygad om att han skulle hitta dem först. När jag förklarade att det inte var några färdiga bär än, utan att vi skulle plantera dem i rören, ville han förstås hjälpa till.
“Det är för högt! Du kommer blåsa ner, Lill-Polarn!” hann jag ropa när han envisades med att klättra upp. Jag gick bara bort en stund för att hämta mer jord – och när jag vände mig om hade han redan börjat placera ut mossan själv.
Just då kom en rejäl vindpust och där såg jag honom – Lill-Polarn svävande i luften med en stor mossbit som fallskärm! Först såg han helt förskräckt ut, men glädjen spridde sig snabbt över ansiktet… tills han insåg att vinden bar honom rakt mot dammen.
Gubben kom springande med den långa håven och lyckades till slut fånga upp honom, så han bara blev blöt om ändan.
“Oj! Vilken ful fisk!” skojade gubben. “Den ska vi nog lägga tillbaka i dammen.”
“Nej, stopp! Det är ju jag!” protesterade Lill-Polarn.
“Jaså, just det,” sa gubben och flinade. “Det är ju bara den där fule gubben som sprutar vatten i dammen. Honom måste vi ju också stoppa tillbaka.”
“Nej! Inte i dammen! Det är ju jag!” pep Lill-Polarn.
Gubben brast ut i skratt. “Hihihi… skojar bara, Lill-Polarn.”
