1 objekt 365 dagar

Vilket kanonväder! Jag har gått runt hela morgonen och funderat på att äntligen göra i ordning en liten örtträdgård. Jag har tänkt på det i flera år men det har liksom aldrig blivit av. Nu när jag såg hur fint det börjar ta sig längs muren fick jag plötsligt tillbaka inspirationen. Det gäller ju att passa på – särskilt när Lill-polarn kan vara med, han har ju verkligen gröna labbar!

Lill-polarn fick syn på åkgräsklipparen och ville genast provköra. Han rusade iväg, hoppade upp på sätet och såg alldeles lycklig ut. Jag hade haft den inställd på sköldpadda-läget eftersom jag tar det rätt lugnt när jag kör. Men det tyckte förstås Lill-polarn var onödigt fjantigt. Han tryckte  beslutsamt ner knappen till kanin!

Det han inte tänkte på var att om man väger för lite – som han – så stannar åkgräsklipparen direkt om rumpan tappar kontakten med sätet. Jag förklarade tålmodigt detta och till slut gick han motvilligt med på att jag fick åka med.

Men så snart vi körde över de ojämna partierna på gården flög han som en projektil rakt upp i luften – och motorn tvärdog varje gång han lättade från sätet. Till sist hör jag hur Lill-polarn vrålar.

– Sköldpadda! Sätt den på sköldpadda!

Det första jag fick syn på när jag kom hem från jobbet i dag var Lill-polarn, liggande på magen över diskbänken, med huvudet långt ner i diskhon.
– Men Lill-polarn, vad gör du? frågade jag.
– Vaa! Ser du mig!? Är jag inte osynlig?
– Du har satt hatten bak och fram, så ja – jag ser dig.

Tydligen hade Lill-polarn lekt hela havet stormar med det gamla vikingaskeppet som min pappa en gång byggde. Skeppet hade seglat helt fint i början, tills Lill-polarn började vispa runt vattnet för att göra “stormvågor”. Då hade det förstås sjunkit som en sten.

Han vet mycket väl att han inte får leka med de där gamla båtarna. De är prydnad, inte leksaker. De har överlevt både mig och min bror när vi var små och dessutom mina egna pojkar – så det vore ju nästan otroligt om ett skepp skulle gå under nu, efter alla dessa år!

Lill-polarn hade tydligen skyndat sig att hämta sin magiska hatt för att bli “osynlig”, så jag inte skulle se hur han låg där och försökte fiska upp sitt skeppsvrak i panik.

Jaja – nu är skeppet i alla fall rent från damm. Alltid något!