Jag kände mig riktigt nöjd idag. Lill-polarn hade med sig sin kamera och skulle fortsätta fotografera sitt objekt – Backtussen. Äntligen en lugn dag! Jag såg fram emot att slippa stressa och att i lugn och ro kunna ta tag i vad han egentligen ställt till med i den stora städskrubben. Ja, det kändes som att det här kunde bli en helt perfekt dag.
Efter ett tag började det dock kännas lite för tyst. Ingen Lill-polare i sikte, och en tomhet spred sig som en föraning. Fabriksgubbarna skulle snart gå på lunch, och då gäller det verkligen att hålla sig ur vägen.
När jag till sist gick in till damernas omklädningsrum fick jag mig en chock. Där satt Lill-polarn på bänken – helt intrasslad i garn! Bara en liten lapp återstod av Ullrikas nystickade tröja. Shit! Ullrika, som varit så stolt över att äntligen ha stickat färdigt den efter ett halvår! Två små tvillingar hemma och knappt någon egen tid… och så händer det här! Jag kände hur ilskan bubblade upp.
Men Lill-polarn såg helt oförstående ut. Han menade att han ju bara skulle “dra bort tråden lite åt Ullrika,” men den blev “bara längre och längre”, och då hade han passat på att leka Spindelmannen – “nu när det helt plötsligt fanns så mycket tråd, sådär bara!”
Han såg på mig med sina stora ögon och tillade att han faktiskt bara gjort som jag brukar säga: “Det gäller ju att passa på.”
Ahhhh! Vad trött man kan bli ibland. I morgon är det minsann Lill-polarn som får sticka en ny tröja. 🧶😤🕸️
