Fy tusan vad morgontrött jag var i morse. Kände mig som en zombie tills jag fått i mig kaffet och hunnit kolla mejlen. Kastade en blick mot Lill-polarens soffa och tänkte precis fråga om han också ville ha en kopp — eller om han tänkte ligga kvar och dra sig en stund till innan vi skulle iväg. I dag skulle han nämligen följa med mig till jobbet och hjälpa till att torka av alla lister.
Men soffan var tom. Och såg ut att ha varit det hela natten.
Neeej! Var han ute och rände nu igen?
Jag rusade ut – och där, på trappan till uteplatsen, satt Lill-polarn och Esmeralda. Helt uppslukade av gubbens fontän som bytte färg om och om igen.
”Kolla! Nu blir den snart grön igen!” ropade han entusiastiskt.
Esmeralda tyckte den var så urläcker när den blev grön att hon lagt armen om honom. De hade bara tänkt sitta kvar tills den blev grön igen… Ja, och så blev den grön, och grön igen – och tiden hade som vanligt bara runnit iväg.
Jag skickade in dem båda med varm choklad, medan jag suckade och konstaterade att det får bli till att åka in själv och jobba idag.
