1 objekt 365 dagar

Efter jobbet åkte gubben och jag direkt till Röda Korset. Jag letar fortfarande efter ett bord till hallen där uppe, och dessutom behövde jag ett par nya byxor. Gubben hittade en jättefin taklampa till Micael och en stor, pampig lampa med jaktmotiv som vi tänkte kunde passa i vardagsrummet. Vi båda tyckte den var riktigt fin – men var lite osäkra på exakt var den skulle få hänga.

När vi kom hem och packade upp lamporna blev det full fart. Micael och Lill-polarn blev helt betagna i den stora lampan med jaktmotivet, och båda var fullständigt övertygade om att den var deras. Det var nog första gången jag såg dem lika envisa – ingen av dem tänkte ge sig.

– Du ska ju till Afrika, ut i bushen! Där finns ju ingen el, så vad ska du med en lampa till? sa Micael triumferande.
– Jaha, och ditt hus är ju inte färdigt! Vad ska du med en lampa till då?! kontrade Lill-polarn snabbt.

Jag insåg att det här kunde pågå resten av kvällen och smet ut i köket – ibland får man helt enkelt låta dem lösa det själva.

Till slut hörde jag förhandlingarna ta en ny vändning:
– Lill-polarn, du kan få min lilla lyckonalle om jag får lampan, erbjöd Micael.
– Neeeja… men om jag får den andra nallen också! svarade Lill-polarn eftertänksamt.

Han tyckte det var bäst att gardera sig med extra nallar ifall det skulle bli läskigt i Afrika. Micaels två nallar var tydligen precis lagom att packa i resväskan.

När jag kom hem från jobbet i dag var det nästan kusligt tyst i huset. Jag satte mig med en kopp kaffe och njöt en stund av lugnet, men måste erkänna att det kändes lite tomt. Så fort det inte hörs något från Lill-polarn saknar man faktiskt hans eviga energi och påhitt. Jag hade dessutom köpt med mig bullar på vägen hem och tänkte att vi kunde ha en liten mysstund tillsammans.

Jag gick runt på tomten för att se var han tagit vägen och hittade honom till slut i vedboden – fullt upptagen. Gubben stod i ena änden och klöv ved för vintern medan Lill-polarn stod i den andra och hyvlade bräder som en liten fabriksarbetare.

Han var så koncentrerad att han inte ens märkte när jag kom in med kaffet och bullarna.
– Kolla, Lill-polarn! Bullar! ropade jag glatt.

– Hinner inte! Måste bli klar med mina pilar, det är ju bara 122 dagar kvar till resan! svarade han allvarligt, utan att titta upp.

Jag trodde knappt mina öron. Lill-polarn… som tackar nej till bullar? Det måste vara något riktigt speciellt på gång! Men efter några minuter gick det ändå inte att motstå doften av kaffe och nybakade bullar. Han slog sig ner, åt tre bullar i rasande fart – och gick sedan direkt tillbaka till sitt hyvlande.

Med den arbetsinsatsen lär jag faktiskt ha en ovanligt lugn period framför mig. För att hyvla pilar för hand… ja, det kommer nog ta sin lilla tid.