Shit! Satt i godans ro och kollade facebook när jag läser om att en arbetskollega på mitt gamla jobb hade gått bort.  Blev så fruktansvärt chockad!  Det var inte så länge sedan jag mötte honom utanför en av Monicas föreningar och jag tvingade henne att köra in och parkera så vi kunde gå bort och prata med honom. Vi hade inte sett varandra på flera år och han blev så glad att han lyfte upp mig i luften och ruskade om mig.  Det kändes så gott att han var lika glad som jag över att vi möttes.  Så att läsa att han gått bort……nä…..så….tungt.

Jag äter fortfarande med några av dem i veckan och ibland känns det som det är det enda som får en att orka med när det  strular åt höger och vänster.

Det är så gott att Monica har börjat hos oss, henne har jag ju känt sedan hon föddes och jag är så himla nöjd med hur hon tar sig an alla konstiga jobb jag ger henne. Så städsektionen försöker hålla ihop och hjälpa varandra men förövrigt är vi nog det mest spretiga gäng jag sett i manna minne.

Men men, bara att jobba på så får resten lösa sig. Finns fördelar med detta jobbet att det än så länge uppväger nackdelarna och jag har börjat inse att varför ens stressa upp sig för något som ändå aldrig kommer att förändras.