Bellman

Idag kom Monica upp, och vi skulle gå igenom hästarna. Lill-polarn har tjatat varje dag sedan mysstunden i stallet med Bellman, så jag tänkte att nu fick det bli av.

Det skulle ryktas och fixas i boxarna innan vi kunde ge oss ut, och Lill-polarn for runt som en virvelvind och lekte bandit. Monica och jag är ju vana att jobba i rutin, så stackars Lill-polarn var nära att bli utskyfflad två gånger – rakt ut i gödselhögen – eftersom han ständigt stod i vägen.

När han väl fick syn på Bellman på nära håll bleknade modet något. Han började genast muttra om att han hade ont i stortån och att “bara nötter rider utan hjälm”. Dessutom, menade han, med tanke på finanskrisen vore det klokare att “besöka banken när ekonomin vänt”.

Men Monica hade som tur var tänkt på allt, och räckte fram en liten kruka till Lill-polarn. Så var det bara att rida iväg!

Jag har nog aldrig sett honom så rädd förut – all kaxighet var som bortblåst där han klamrade sig fast vid sadelhornet. Till slut fick vi vända tillbaka; Lill-polarn var så skakig att han nästan rann av sadeln.

Fast, som han själv senare sa: ”Hade jag bara haft Zorros häst och kunnat spanska, då hade de anlitat mig istället för Antonio Banderas!”
Men nu satt han ju på en irländsk Tinker – och det, tydligen, är en helt annan femma!

Usch! Vi var uppe riktigt tidigt idag, och jag fick nästan känslan av att det var till jobbet jag skulle. Men Lill-polarn ville absolut ha mysstund med hästarna, så det var bara att pallra sig upp, dra på sig jackan och ge sig iväg.

Bellman har blivit lite av en favorit för Lill-polarn, även om han var rätt bufflig sist när han hjälpte till med fodringen. Jag lovade honom att han skulle få rida så fort jag skaffat en hjälm som passar. Jag får nog ta en dag när Monica kan komma upp också – ifall Lill-polarn blir för energisk och far runt som en skottspole.

När jag berättade det fick han något glittrigt i blicken. Plötsligt skulle han ha cowboyhatt, boots, pistoler och en svart skarf. Sedan undrade han helt allvarligt var banken låg!? Jag började inse att det kanske är säkrare att låta honom börja med gunghästen uppe på loftet.

Jag tänkte ta upp med Monica om det kanske vore bättre att låta honom sitta på Beethoven i stället. Han är inte riktigt lika lättlurad som Bellman – märker han att något är på tok, så stannar han bara och står still. Men idag verkade även Beethoven ha sina idéer. Han slickade Lill-polarn på huvudet oavbrutet, tills Lill-polarn – röd i ansiktet – röt ifrån ordentligt. Beethoven tittade bara ner på honom som om han tänkte:
”Jösses! Disktrasan kan prata!”