När jag kom hem idag från jobbet så var jag säker på att jordgubbarna hade kommit. Men det hade de inte! Det var ett bra tag sedan jag beställde så de borde vara i antågande. Gubben hade satt upp rören för mig så det var bara att börja fylla upp dem med jord. Lill- polarn hade kommit farandes när han hörde ordet jordgubbar och rusade hysteriskt runt för att få fatt i dem först. När jag förklarade att de skulle planteras i rören ville han absolut vara med.

– Det är för högt! Du kommer att blåsa ner Lill-polarn.

När jag var borta och hämtade mera jord så fick jag syn på att Lill-polarn inte kunnat hålla sig utan stod nu och placerade ut mossan. Jag skulle precis ropa till honom att gå därifrån  när det kom en rejäl vindpust och jag ser hur Lill-polarn som höll i en jättestor mossbit kommer svajandes ner som en stor fallskärm. Hans förskräckta min förbyttes snabb till ett jätte leende men avtar allt eftersom han närmar sig dammen.

Gubben kommer springandes med den långa håven och lyckas fånga upp Lill-polarn så han bara blir blöt om ändan.

– Oj! Vilken ful fisk, den skall nog i dammen!

– Nej, stopp! Det är ju jag!

– Ja just det, nu ser jag, det är ju den där fule gubben som sprutar vatten i dammen. Honom måste vi ju stoppa tillbaka i dammen.

– Neej! Inte i dammen! Det är ju jag!

– Hihihi…Skojar bara Lill-polarn.