Har provat mitt makro objektiv och är super nöjd, ser fram emot att blommorna skall dyka upp så jag kan ta riktigt många makrobilder. Problemet just nu är att det är lite tungt och att det är lättare att ställa in den manuellt, men kräver kanon syn. Fick till bra bilder men kräver betydligt mera träning.
Vilket väder vi har haft idag! Solen har värmt riktigt gott, och vi väntar på att gubbens släktingar ska komma ner från Uddevalla. Jag passade på att gå ut och fotografera en stund efter att jag fodrat, men nu sitter jag här med en kopp kaffe och bara njuter.
Under tiden har Lill-polarn smugit runt min kamera som står på gorillastativet. Han tycker att det ser ut som ett monster som bara väntar på att hoppa på honom! Men efter att ha sett hur roligt vi hade sist när vi satte kameran på timer, kunde han inte hålla sig borta. Eftersom han själv var ett så “snyggt och tacksamt” motiv enligt egen utsago, fanns det förstås ingen anledning att radera några bilder den här gången heller. Allt skulle sparas – självklart!
Och som om det inte räckte, så har jag fått två nya scrapping-kit av Elvy. Det dröjde inte länge förrän Lill-polarn bestämde att ett av dem måste vara hans. Helt otroligt – jag har suttit och iakttagit honom och hade ingen aning om att någon kunde hitta på så många poser! Tekniskt sett verkar hans kropp gå att böja i vinklar jag inte trodde var möjliga. Top Model, släng er i väggen – ni har ingenting mot Lill-polarn!
Wow! Vilket liv det var på den andra städerskan i morse. Hon tittade på mig med stora ögon och undrade om jag hade sett hur det såg ut i skrubben. Jag kände bara att jag var alldeles för trött för att orka deala med henne, men nyfikenheten tog överhanden.
När jag tittade in fick jag mig en smärre chock. Lill-polarn hade verkligen bekämpat sina “monster” – det syntes tydligt. Han hade hoppat, stampat och dragit omkring på allt som gick att rubba. Nu fattade jag varför han somnade så fort igår!
Jag fick försöka spela lite dum och stämma in i klagosången. Under tiden kikade Lill-polarn fram under min fleecejacka, sprickfärdig av stolthet. Han viskade:
“Visst var jag duktig!?”
Jag hade med mig en gammal minikamera som min storebror hade när han var liten, och jag gav den till Lill-polarn – inte för att han egentligen förtjänade det, utan mest för att jag skulle få en stunds lugn och ro.
Men oj, vilken lycka! Lill-polarn strålade och tyckte plötsligt att han var jättestor. Nu skulle han minsann också vara med i “1 Objekt – 365 Dagar”! Jag hann knappt börja förklara hur kameran fungerade innan han var borta som ett skott.
När jag gick ut i korridoren såg jag något konstigt i fönstret. En massa öronproppar låg utspridda, och min första tanke var: “Jänspikar! Slapp-gubbar som dräller skräp överallt!” Men så kom Lill-polarn, helt fokuserad. Han hade hittat sitt första fotoobjekt:
‘Backtussen som låg ner!’
Han stod blick stilla, koncentrerad och stolt med sin lilla kamera. Jag har nog aldrig sett Lill-polarn så tyst och sammanbiten. Det här projektet kanske kommer fungera riktigt bra – till och med i ett helt år!
