jobbet

Jag kände mig riktigt nöjd idag. Lill-polarn hade med sig sin kamera och skulle fortsätta fotografera sitt objekt – Backtussen. Äntligen en lugn dag! Jag såg fram emot att slippa stressa och att i lugn och ro kunna ta tag i vad han egentligen ställt till med i den stora städskrubben. Ja, det kändes som att det här kunde bli en helt perfekt dag.

Efter ett tag började det dock kännas lite för tyst. Ingen Lill-polare i sikte, och en tomhet spred sig som en föraning. Fabriksgubbarna skulle snart gå på lunch, och då gäller det verkligen att hålla sig ur vägen.

När jag till sist gick in till damernas omklädningsrum fick jag mig en chock. Där satt Lill-polarn på bänken – helt intrasslad i garn! Bara en liten lapp återstod av Ullrikas ny­stickade tröja. Shit! Ullrika, som varit så stolt över att äntligen ha stickat färdigt den efter ett halvår! Två små tvillingar hemma och knappt någon egen tid… och så händer det här! Jag kände hur ilskan bubblade upp.

Men Lill-polarn såg helt oförstående ut. Han menade att han ju bara skulle “dra bort tråden lite åt Ullrika,” men den blev “bara längre och längre”, och då hade han passat på att leka Spindelmannen – “nu när det helt plötsligt fanns så mycket tråd, sådär bara!”

Han såg på mig med sina stora ögon och tillade att han faktiskt bara gjort som jag brukar säga: “Det gäller ju att passa på.”

Ahhhh! Vad trött man kan bli ibland. I morgon är det minsann Lill-polarn som får sticka en ny tröja. 🧶😤🕸️

När vi kom hem från jobbet rusade Lill-polarn direkt upp i soffan och ville att jag skulle tända ljus och sätta på en brasa. Han var fullständigt utmattad efter sin episka kamp mot Moppelorer och Vippotroner. Hade han inte haft sådana enorma kunskaper i karate hade han aldrig vunnit, påstod han bestämt. Sedan tittade han allvarligt på mig och frågade hur jag ens vågade gå till jobbet varje dag.

När jag undrade var han egentligen hade varit, berättade han att han befunnit sig i ett stort rum fullt av monster – både på väggarna och över hela golvet. Värst av allt var den färgade Vippotronen som han var tvungen att hoppa på i minst en halvtimme innan den äntligen var tillplattad! Moppelorerna var många och luktade pyton, men de var åtminstone lättlurade. ”Spring bara några varv runt den stora klumpen”, förklarade han, ”så säckar de ihop av utmattning.”

Hmm… jag börjar misstänka att Lill-polarn kanske har varit i den stora städskrubben och härjat. Det vore nog bäst att kika in där på måndag, så inte de andra städarna undrar vad som hänt med deras grejer. Undrar bara vad för “klump” han menade?

När jag skulle fråga honom sov han redan så sött, helt utslagen efter dagens äventyr. Han har nog haft det riktigt tufft idag – jag hoppas bara jag inte får mig en chock på måndag!