... dina symboler här ...

Där!

Där är den!

Lill-Polarn hade lite ont i huvudet i dag, men ville ändå följa med till jobbet – han skulle ju visa mig monstret! Vi hade det ganska mysigt där vi gick runt, tills jag såg hur Lill-Polarn plötsligt stelnade till som en pinne.

Det visade sig att han hade fått syn på skurmaskinen – och det var precis den “grönjätten” som jagat honom i går! Städkillen som brukar skura korridorerna hade bytt dag, och hans maskin är en modell större än min – och riktigt grön dessutom. Shit, det hade kunnat gå illa!

Lill-Polarn, som bara mäter runt 53 cm, måste ha sprungit som en tok för att komma undan. Och de stora svarta trollen som dök upp efteråt? Det var förstås fabriksjobbarna på väg till matsalen – smutsiga, men helt ofarliga.

Jag fick förklara för Lill-Polarn vilka tider han absolut inte ska vara i korridoren. Sedan fick han ligga under min jacka när jag gick in i fabriken och kika ut lite försiktigt. Då såg han själv att det inte fanns några monster eller troll där.

Fast vi var rörande överens om en sak: det är ändå ganska fascinerande hur dessa trötta gubbar som står och suckar vid sina maskiner, plötsligt får sådan spänst när det är matdags – två trappsteg i taget, som vilda tjurar i Pamplona!

Ren och fin

Ren och fin

Kände att jag behövde lite hjälp på jobbet i dag, så Lill-Polarn fick följa med. Fast om jag ska vara riktigt ärlig, så var han inte till mycket hjälp. Han hade enorma problem med dörrarna – jag fick springa runt och lämna alla på glänt så han kunde röra sig någorlunda fritt medan jag städade.

Jag jobbar på en ganska stor fabrik med massor av utrymmen och kulvertar. Det är bara själva fabriken man behöver tillstånd för att gå in i, så där fick Lill-Polarn vänta utanför. Men det bekymrade honom inte det minsta. Nej då! Han passade på att noggrant kontrollera allt som jobbet har att erbjuda – bastu, dusch, fikarum och säkert något mer också. Jag tappade till slut räkningen på hur många gånger han hunnit basta och duscha.

Det var först när han började pilla på gubbarnas väggfläkt som jag fick rusa dit. Det är rejält flås i dem, och Lill-Polarn blev förstås hängande i luften! Tur att han inte släppte taget – annars hade han fått en flygtur han sent skulle glömma.