... dina symboler här ...

Långtur

Monica kom upp och vi tog en rejäl tur med hästarna. Monica börjar få kanon fin kläm på Bellman och jag slapp ha halsförlängaren på Beethoven. Säkerhets prylar och hjälpmedel skall på direkt men helst av så fort det går så man inte bra sitter och ha det för bekvämheten skull. Det är ju samspelet med mig och Beethoven som inte har fungerat, därav halsförlängaren. Men idag var han helt suverän och låg på lagom, han verkligen ansträngde sig för att förstå mig och jag slappnade av mer för att ge honom utrymme. Jag tycker det är obehagligt när han kör upp huvudet och vill ha växel 100 knyck. I dag förstod han att jag vill ha 50 och sakta gå till 100 och sen ner till 50 igen.

Vädret var helt perfekt och sjön låg så spegelblank. Skall se till att ha den gamla kameran med mig när jag är ute, dels för att jag kan ta kort och visa hur Bellman ser ut för Monica. Man har en känsla av att han bara är lång i kroppen när man sitter på honom, men han blir otroligt kompakt när han är på hugget och rör sig väldigt fint. För första gången sen jag köpte hästarna fick jag känna den goa känslan av att Beethoven röde sig så mjukt att man upplever att man bara åker runt på en kudde. Den känslan försvann när jag började sko dem och jag tyckte de blev stumma att rida. Båda har nu varit barfota i 3år och det var det bästa jag gjort.

Vilken morgon

vacker

Det börjar bli riktigt kallt på morgonen nu. Löven dalar sakta till marken och även om det är otroligt vackert ute, kommer det där lilla vemodet krypande. Hösten är verkligen här på riktigt.

Snickaren och el-gubben skulle komma hit idag, så Lill-polarn ville prompt hjälpa till. Vi skulle ta ner hästarna och köra in hö, och han tog uppdraget med största allvar. Det var riktigt gulligt att se honom kämpa med höet — fast jag nog hade fått plats med hela lasset i en IKEA-kasse. Men han var så stolt, så jag lät honom hållas.

Efter tolfte (!) körningen stannade han tvärt till vid husknuten. Han stod bara där och tittade ut mot träden, alldeles stilla. Morgonsolen letade sig fram mellan grenarna och gav hela gården ett varmt, gyllene sken.

Det var så vackert att jag sprang in och hämtade en filt och lite fika. Så satt vi där tillsammans, tysta en stund, bara njöt av höstluften och lugnet innan hantverkarna skulle dyka upp.

Sådana stunder blir man lite extra tacksam för — när arbetet får vänta en minut och man bara får andas, känna doften av hö och höst, och se världen sakta skifta färg.