
Det var alldeles tyst när jag kom hem i dag. Jag tog min kaffemugg och gick ut – vädret var riktigt härligt, även om det blåste en hel del. Perfekt tvättväder, tänkte jag, och bestämde mig för att köra en stortvätt.
Jag gick in för att fråga om Lill-polarn hade lust att hjälpa till, men han verkade helt bortblåst. När jag kom upp på uteplatsen, för att se om han kanske låg och myste i någon av stolarna, hörde jag plötsligt ett dovt ljud. Jag stelnade till. Det lät som om det kom underifrån!
Det finns egentligen inget utrymme att krypa in under trädäcket, så jag fick snabbt den där obehagliga känslan i magen – tänk om Lill-polarn lyckats klämma sig in i de gamla håligheterna som bildats efter balkarna från det gamla ladugolvet?
Jag hörde honom därunder, hostandes och muttrande:
“Oj! Vilken ful spindel… men vad är det här för konstigt?”
Sedan följde några uttryck som inte riktigt lämpar sig för publicering i bloggen.
Till sist dök han upp igen – skitig och totalt genomeländig. Men lycklig över sitt stora fynd: mängder av små gångar under hela uteplatsen! Han var övertygad om att det fanns en skatt där nere, även om han ännu inte hittat den.

