... dina symboler här ...

Lill-polarn

Lill-polarn rullar ut klistret

av

Lill-polarn rullar ut limmet

När jag kom hem idag hade gubbarna redan börjat tapetsera. Gubben stod och hängde upp tapeterna, Lill‑polarn rullade ut klistret och Tobias hade fullt upp med att kika igenom elkablarna. Han bytte ut det som var trasigt och drog om en ny kabel så allt skulle bli snyggt och säkert.

Den nya tapeten gjorde verkligen att hallen kändes mycket varmare, och vi stod ett tag och funderade på vilka möbler som passar bäst. Det syra‑betsade hörnskåpet kom verkligen till sin rätt, så nu vet jag – det är sådana möbler jag ska leta efter!

Lill‑polarn hade skött sig ganska hyfsat. Det var åtminstone tills gubben gick ner för att hämta kaffe, och vi plötsligt hörde ett wiiiiiii – oj! … följt av ett ordentligt brak!

När vi kom dit stod Lill‑polarn mitt i klisterkaoset. Han hade tagit sats och glidit runt på tapeten som om det vore ett dansgolv! “Jag gjorde det bara en gång!” försökte han förklara – men de många spåren i klistret sa något helt annat. Tapetklister hade dessutom stänkt ända bort till dörren, och själva braket kom när han i full fart gjort ett hopp över pappersrullen och flugit rakt in i elementet.

När väl allt lugnat sig igen fick jag höra vad de tyckte om den nya tapeten. Tobias såg mest chockad ut och tyckte vi hade underlig smak, medan Lill‑polarn muttrade att han hellre ville ha gula tapeter som Esmeraldas vackra klänning. De här gick tydligen helt bort – han var noga med att tillägga att när han får sitt eget hus, då ska allt vara gult!

Se upp! i backen

av
kälke

Jag skall erkänna – när jag kommer hem från jobbet är jag ofta ganska trött och lite smågrinig. Så när jag ser Lill‑polarn komma farandes nedför backen, vilt ropande “Bana väg, bana väg! Här kommer jag med Esmeralda!”, tänkte jag bara: jösses!

Den lille drömmer nog på rosa moln om han tror att jag ska flytta mig – jag som sitter i en RAV4! Det hade väl varit betydligt enklare för honom att svänga åt sidan än för mig att backa ner hela backen. Jag börjar misstänka att det snart är dags att plocka ner den lille Casanovan på jorden igen.

Som tur var svängde han in på vår slinga istället, där det inte finns några bilar. Där kunde de åka runt i lugn och ro, han och Esmeralda, och när han kom tillbaka hade han den där glansiga blicken som talar för sig själv.

Jag frågade honom hur han tänkte, egentligen, när han tyckte att jag skulle flytta mig istället för att han körde åt sidan. Lill‑polarn såg bara på mig och sa allvarligt:
“Tobias har berättat att tjejer är så in i nordens ombytliga! Vänder man bara ryggen till så har de redan ändrat sig!”

Det visade sig att han hade fått tjata i nästan en timme på Esmeralda för att hon skulle följa med ut, och han vågade inte riskera att hon skulle springa in igen. Jag kunde inte låta bli att skratta – Tobias hade visst stor påverkan på den lille!

Men när Lill‑polarn fortsatte och sa att Tobias “visste mycket om tjejer” eftersom han “haft massvis”, då började jag ändå höja på ögonbrynen. Massvis!? Tre tjejer är väl ändå knappast massvis…

Kanske dags att ta ett litet snack med Tobias – det verkar som om Lill‑polarn får sig alldeles för mycket livsråd i fel kategori.

Rendez-vous

av

Rendez-vous vid snölyktan

När gubben kom hem igår kväll satt vi och småpratade om hur trist det var att man aldrig riktigt hinner njuta av snön innan den smälter bort igen. Jag slog vad med honom om att allt säkert skulle vara borta till morgonen.

Vi sitter där och småskrattar när vi plötsligt hör Lill‑polarn vid soffan som suckar och ojar sig.
“Snön får bara inte smälta just nu!” mumlade han förtvivlat.

Mitt i natten vaknade jag av att Shakira gick runt sängen och puffade på mig. Hon gav mig den där blicken som bara betyder en sak: “Nu har de hittat på något igen.” Så det var bara att gå upp och kolla.

När jag kom halvvägs nerför trappan såg jag dem – Lill‑polarn och Esmeralda – ute vid snölyktan. Där hade de en liten rendez‑vous mitt i vinternatten! Lill‑polarn hade haft svårt att släppa att Esmeralda inte velat åka kälke med honom tidigare, så nu hade han förberett sig noggrant.

En handduk låg utbredd så hon inte skulle blöta ner sin vackra klänning, och om hennes axlar vilade en cape han lånat av Fredric – en som egentligen tillhör någon av hans actionfigurer. “Så hon inte ska frysa,” förklarade han stolt.

När jag sa till dem att det var dags att gå in innan de blev sjuka, tittade Lill‑polarn upp mot mig med tindrande ögon och utbrast:
“Men det gäller ju att korpa natten! Eller var det karpen degen? Eller… diom något sånt! Man måste ju passa på – snön ska ju smälta bort enligt er!”

Och hur skulle jag kunna säga emot det?

Den skall jag bara ha!

av

Måste bara ha!

När Lill‑polarn följde med mig ut för att fodra hästarna ville han stanna kvar på Tobias innergård och bygga en jättestor snölykta till Esmeralda. Så fort jag vände ryggen till började han rulla snöbollar för glatta livet.

Jag gick in till stallet och fortsatte i lugn och ro, tills jag hörde ett rasslande och ett skrapande utifrån. Jag tänkte först inte så mycket på det, mer än att stegen nog hade flyttat sig lite – men så hör jag:
“Hej å hå! Hej å hå!”

När jag tittar ut ser jag Lill‑polarn som hängt ett bal‑snöre runt den största istappen på hela gården och drar allt han kan för att få loss den. Stegen vippar till, och plötsligt dinglar han där – hängande i snöret under istappen! Han försöker svinga sig tillbaka på stegen men börjar tappa taget, så jag hinner precis fram för att hjälpa honom ner.

Han tittar på mig med gnistrande ögon och säger bestämt:
“Den måste jag ge till Esmeralda!”

Jag försöker förklara att istappar smälter, men Lill‑polarn var orubblig – den här skulle han bara ha. Tyvärr hade solen andra planer, och sakta men säkert blev istappen mindre och droppade allt mer.

Till slut var han så besviken att jag gick och hämtade mina plast‑istappar från julpyntet, tänkte att de kunde vara ett perfekt substitut. Men Lill‑polarn bara tittade på mig som om jag var tokig.

“Men dom kan man ju inte slicka på!” sa han och suckade djupt.

Pimpad potatisvåg.

av

Plantering på potatisvågen

I morse gick Lill‑polarn omkring och hade lite småtråkigt. Till slut frågade han om han inte kunde få rätta till potatisvågen. Perfekt, tänkte jag! Då kunde han hålla sig sysselsatt där medan jag verkade hästarna.

Jag sa till honom på skarpen att han inte fick hoppa eller gunga på vågen – den är ju så gammal att den knappt håller ihop, och han kunde lätt klämma sig.
Jag ropade till Micael och Fredric, som hade lanat halva natten, att hålla ett öga på honom, men fick bara ett trött “hmmmm…” till svar.

När jag kom in senare fick jag en riktig chock – på det bästa sättet!
Oj oj, vad Lill‑polarn hade jobbat. Han hade tagit ett av mina fina fat, limmat fast två små änder (hur kunde jag inte ha tänkt på det själv?) och planterat kaktusar, prydnadspumpa och prydnadskål i det. När jag kom in höll han precis på att plantera det allra finaste – en solros, som han stolt berättade att han sått till Esmeralda.

Sen for han runt som en liten vessla, vattnade, torkade och städade upp efter sig. Och jag stod där och log. Vid såna stunder känner man bara: wow, vilken charmknutte!

Det hör verkligen inte till vanligheterna att komma in och se Lill‑polarn städa. Normalt ser det ut som ett slagfält när han har varit igång – han lyckas till och med överträffa mina tonårssöner i kreativt kaos! Men när han verkligen fokuserar på något, då är det med hela hjärtat.

Problemet är bara att han ibland glömmer bort att tänka först…