... dina symboler här ...

Lill-polarn

Trötter idag!

av

Trötter

Idag var det ruskigt svårt att få upp Lill-polarn. Han hade haft en väldigt trevlig kväll med Esmeralda – som han fått veta hette så genom ett viskande tips från Amelia på Maria Nova. De hade dansat, fnissat och smaskat i sig alla geléhallonen, så i morse hade han rejält ont i magen och tyckte att han nog behövde “vila ett par timmar till”. Han lovade dock att komma ner och hjälpa mig att städa sedan…

Såvida inte Esmeralda ville hitta på något förstås! ”Damerna kommer ju alltid först,” förklarade han klokt, ”annars kan man visst få en stekpanna i huvudet!”

När han väl kom ner till frukost satt han och sjöng och smågnolade för sig själv. Han hade uppenbarligen haft det väldigt roligt igår. De hade dansat vals på den röda salongsmattan och busat mellan stolsbenen. Men roligast, berättade han stolt, hade de haft när han “tämt lejonet” – som försökt ligga och sova.

Lejonet hade till slut blivit så sur att det hoppat mellan stolarna, och Esmeralda hade förstås blivit djupt imponerad. Hon hade till och med kallat honom den modigaste som gick på denna jord.

Jag satt där med kaffet i handen och kunde inte låta bli att fundera… Kan det möjligen vara stackars Edgar han pratar om? Snällare katt finns ju inte. Lejon? Nja, han är ju visserligen gul – men ändå… LEJON!?

Alla hjärtansdag

av

Alla hjärtansdag

Jag hade fått blommor av gubben på alla hjärtans dag, och när jag stod där med buketten och log som ett fån såg jag hur Lill-polarn tittade förvånat på mig. Han såg ut som om han försökte lista ut varför jag blev så glad över några blommor.

Efter en stund försvann han, och det dröjde inte länge innan jag hörde hur det prasslade och pillades borta vid pysselskåpet. Lill-polarn älskar verkligen det där skåpet – han kan tillbringa timmar med att rota runt bland pärlor, tygbitar och gamla pynt.

När han kom ner igen höll jag på att tappa hakan. Han hade tagit den lilla fracken som egentligen ska sitta på vinflaskan och sprättat upp den, så att han kunde få igenom sina armar. Jösses, så stilig han såg ut! Precis som en liten Lill-Bond, självsäker och elegant.

I ena handen höll han en blombukett, i den andra ett par gelehjärtan – redo att charma sin “vackra prinsessa”. Han berättade med tindrande ögon att han spanat på henne ett tag, och nu äntligen hade tagit hennes hand och lett henne till piedestalen.

Och så kom den där klassiska repliken, med stolt röst och händerna i sidan:
“Kan din gubbe – så kan väl jag! Fast dubbelt så bra! Jag har ju frack och allt – och ingen klår min charm!”

Sjöpromenad

av

Promenad på Stensjön

Det var så vackert väder idag – riktigt varmt i luften – att både jag och Lill-polarn bestämde oss för att ta en promenad efter jobbet. Visserligen hade det varit mysigt att ha med Shakira, men det var faktiskt rätt härligt att bara gå vi två för en gångs skull.

Vi följde sjökanten, och Lill-polarn hade hur roligt som helst med att springa runt i vassen. Han påstod stolt att han “smälte in perfekt” – vassen var ju så hög att han kunde leka både spion och kurragömma på samma gång.

Det är så skönt att det äntligen är fredag! Jag hoppas verkligen att det fina vädret håller i sig hela helgen – tänkte passa på att ta ut hästarna på en lång promenad. Medan jag gick där och funderade hörde jag plötsligt hur Lill-polarn började snattra helt hysteriskt och peka bort mot en liten bukt.

Där stod den – hans drömstuga. En liten röd stuga med grön altan, insvept i solsken. Vi smög oss närmare, och jag måste erkänna att jag förstod precis varför han blev så till sig; huset låg så idylliskt, som ett vykort från sommar-Sverige.

Men när jag frågade om han verkligen vågade bo alldeles själv där, såg han genast bekymrad ut. Mörkrädd som han är, och så allergisk mot ensamhet, sa han till slut att han nog helst bodde med oss ändå – men skulle vilja vara lika kaxig som Tobias.

“Han får ju slänga kalsonger överallt, spela hela natten och ingen gnat­ar!” förklarade Lill-polarn med en avundsjuk suck.

Jag kan inte låta bli att le. Va? Vem har gnatat under årens lopp, menar han…?

Vad gör han där inne?

av
putsar

Lill-polarn har varit kanonduktig idag, och allt har flutit på riktigt bra. Jag kunde till och med sluta lite tidigare – härligt nu när solen äntligen skiner igen.

Vi har haft en kille här som bilat ur resten av rummen i kokhuset så att vi snart kan börja isolera golven. Lill-polarn var naturligtvis vansinnigt nyfiken och ville absolut vara med ute och se hur det gick till. Men killen som jobbade hade lite bråttom eftersom han skulle hämta sin dotter, och han körde rätt snabbt med skottkärran för att bli klar. Jag var lite orolig att han inte skulle se Lill-polarn – det räcker ju att han blundar till en sekund, så är Lill-polarn precis där.

När jag till slut kikade ut för att se hur arbetet gick, upptäckte jag Lill-polarn uppe på mitt planteringsbord. Han stod där och torkade fönstret för glatta livet så att han skulle kunna kika in i kokhuset. Jag frågade vad han höll på med, och då förklarade han lyckligt att han bara skulle kolla om huset var beboeligt – så han kunde flytta in!

“Tobias har ju fått ett eget hus,” sa han, “och då måste ju det här vara mitt! Micael kan ju stanna i Stockholm hos Nina – de svävar ju ändå runt på rosa moln – så de behöver väl inget hus!”

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske får jag faktiskt fixa något åt honom – dela av hallen eller göra i ordning ett hörn på loftet. Fast, om jag tänker efter, är det nog bäst att ha Lill-polarn så nära som möjligt… man vet aldrig vad han hittar på annars.

Men en sak är säker – han kan alltid få putsa fönster när han gjort något bus. Snart har jag nog Kållereds renaste rutor! 

Min egna!

av

Min egna!

Gubben hade varit ute och handlat igår och köpt hem Flux till mig. Den här gången följde det med en liten flaska — perfekt för resor.

När Lill-polarn fick syn på den lilla flaskan blev han överlycklig. Han började genast ställa sig i olika poser med flaskan, jämföra storlekar och beundra sig själv i spegeln. Jag försökte fråga vad han egentligen höll på med, men det var nästan omöjligt att få kontakt med honom.

Han höjde flaskan som en trofé och ropade:
“Titta! Jag visste det – en Lill-polar-anpassad Flux! Nu sker det! Världen är på väg mot den stora förändringen! Allt kommer att anpassas efter mig! Jag är känd! Blondinbella – släng dig i väggen, nu kommer jag! Jag har grejer anpassade till mig, det har inte du!”

Sedan proklamerade han att han måste följa med till bion igen – “för att ta emot folkets jubel” – och meddelade att jag fick städa själv idag.

Jag var till slut tvungen att putta ner honom från hyllan för att han skulle lugna sig lite och återvända till verkligheten.

Till slut fick jag nog. Jag ringde upp till Tobias och bad honom hålla ett öga på Lill-polarn resten av dagen. Lill-polarn har ju enorm respekt för Tobias sedan den gången han skrämde honom med den där hemska lampan. När Tobias bara säger “hmm…” blir Lill-polarn alldeles tyst och sitter blick stilla.