Lill-polarn hade gått och skrytit för Esmeralda om hur fantastisk hand han hade med hästarna. Han påstod att han kunde få dem att göra precis vad som helst – nästan som att de förstod varje ord han sa. Esmeralda log nöjt och svarade bara: “Fint, för jag vill rida idag.”
Det var just då Lill-polarn insåg att han pratat lite för mycket. Han blev alldeles kallsvettig, för jag hade ju ställt hästarna i Lille-hagen, och det betydde att han själv måste gå dit och hämta upp dem för att göra i ordning allting.
Esmeralda började redan se lite småsur ut, och Lill-polarn började desperat fundera på hur han skulle ta sig ur situationen med hedern i behåll. Plötsligt fick han en snilleblixt! Jag hade ju en av mina samlarpudlar stående inne – den med hjul. Perfekt, tänkte han, Esmeralda kunde rida på den!
Han ställde fram pudeln och gjorde en storslagen gest.
“Den här kan du sitta på,” sa han självsäkert.
Esmeralda stirrade misstänksamt på pudeln. “Ska jag sitta på den?”
“Ja,” svarade Lill-polarn snabbt, “jag vill ju inte att du ska skada dig på de förklädda mammutarna i hagen! Den här är redan färdigtämjd för en vacker dam som du. Titta bara vilken lyster din klänning får när du sitter på den svarta luddberten!”
Han fortsatte med allvarlig min:
“Det blåser så våldsamt idag att den här dessutom är stabilare än Bellman. Han ramlar nog om minsta vindpust tar i.”
