Wow, vilket underbart väder! Rosa kommer strax och hämtar mig, så jag har passat på att flytta ner hästarna till lilla hagen och kolla vad Lill-polarn har för sig i dag. För en gångs skull var det faktiskt han som var först ute.
Jag vaknade till ljudet av hästarnas glada gnäggningar, och när jag kikade ut genom fönstret såg jag Lill-polarn kämpa sig fram över gården med hela påsen morötter. Hästarna har lärt sig vid det här laget att där det finns en Lill-polare finns det oftast något gott – och dessutom massor av prat. De stod tätt intill honom och puffade kärleksfullt, helt uppslukade av hans eviga små funderingar.
När jag gick upp mot stallet såg jag honom plötsligt sitta alldeles stilla på Tobias grindstolpe, djupt koncentrerad. Han tittade fascinerat på humlorna som surrade runt och samlade pollen. Jag frågade om han ville ha kaffe, men han bara skakade på huvudet – han tänkte minsann inte missa något.
Jag ska snart iväg med Rosa för att sätta blommor på graven, men Lill-polarn ville absolut inte lämna sin post. Han kunde ju missa när det blir honung, som han uttryckte det. Han fnissade och pekade på en humla som vinglade iväg och sa att det såg “så tokroligt ut när de blir så tunga att de nästan inte orkar flyga”.
