Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.
Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.
Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.
Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!
När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!
Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.
