När Lill-polarn och Pepper är ute och busar händer det alltid grejer. I dag höll de till ute vid kokhuset, där allt möjligt bråte ligger utslängt efter renoveringen. Pepper älskar att nosa runt där – han hittar ofta sorkar som han, av någon outgrundlig anledning, alltid ska springa in i köket med.
Varje gång han kommer morrande med en sork i munnen startar han världens uppståndelse. Till och med Edgar aktar sig då. Jag förstår bara inte varför han prompt ska ta med sig bytet inomhus, istället för att lämna det ute där det hör hemma.
Jag är inte särskilt glad åt att de far runt bland allt där ute heller. Det är fullt av gamla plankor och verktyg – rena fällan för små ben och nyfikna fingrar. När Lill-polarn kom in för tredje gången med ett spikhål i handen fick jag nog. Vi började lasta in skräpet i transporten, men då hörde jag plötsligt honom prata för fullt utanför.
När jag tittade dit låg Pepper stilla på marken, med blicken fäst på något Lill-polarn höll i handen. Han hade hittat en snigel!
Där satt han på huk och pratade med den, helt allvarligt:
– Jag tycker det är synd att du nästan blev mosad under allt bråte. Jag vet ett jättefint ställe du kan bo – varmt, med massor av mat. Bara du låter bli tomaterna!
Och så tippade han försiktigt ner snigeln i gräset bortom dammen, följd av Pepper som såg ut att ta sin vaktuppgift på största allvar.
