I morse satt Lill-polarn och jag tillsammans och tittade på bilderna jag tagit på fjärilsblomman. Fyra nässelfjärilar satt tätt tillsammans på blomman, och strax kom en härligt gul citronfjäril flaxandes in i bilden. Lill-polarn blev alldeles trollbunden – han ville genast sitta ute och vänta på fjärilarna när de kom tillbaka.
Han lovade att vara helt stilla så han inte skrämde bort dem. Jag visade honom var han kunde sitta och riggade upp kameran på stativ. Sedan ställde jag in den för seriebilder, så kunde jag fixa lite annat under tiden.
Lill-polarn satt verkligen tålmodigt, med blomman försiktigt i famnen, helt fokuserad på att inte röra sig. Efter en stund dök de första fjärilarna upp, en efter en, och hans ögon lyste av lycka.
Men när den stora citronfjärilen till slut kom flaxandes och satte sig alldeles bredvid honom blev han så exalterad att han tappade taget om blomman – och fjärilen for iväg som skjuten ur en katapult! Lill-polarn såg helt förkrossad ut, tårarna började rinna…
Men bara någon sekund senare kom fjärilen tillbaka, lika nyfiken som förut, och satte sig igen. Sedan dess har det varit ovanligt tyst och lugnt här hemma – Lill-polarn sitter fortfarande kvar med sitt största leende, och jag tror minsann han har fått en ny sommarkompis.
