När jag kom hem i dag hämtade jag bara Shakira och åkte direkt till Delsjön. Jag ville så gärna se Lill-Polarns min när han fick se trägången! Det mörknar ju så fort nu, så jag hade bara en timme på mig innan skymningen. Och jag vill helst inte stå mitt i ingenmansland när mörkret faller.
Som jag misstänkte blev Lill-Polarn alldeles till sig – precis som Shakira. De började genast springa fram och tillbaka som små tokar. Eller rättare sagt: Lill-Polarn sprang, medan Shakira övergick till sitt bekväma lunkande tempo så att han skulle kunna hänga med.
Men halvvägs ut på trägången fick jag till slut ta upp Lill-Polarn och sätta honom på axeln. Han hade totalt rasat ihop i en liten hög. Han tycker själv att han har en elitgymnasts kondition – men den ville tydligen inte riktigt visa sig i dag, efter allt “hårt arbete” han haft på sistone.
Hmm … just det! Gissa vem jag fann sovandes först i bastun, sedan i samlingsrummet och till sist i kulverten?
